Top > Swiss Alpine 2004 > Reseberättelser

Swiss Alpine Marathon −
En naturupplevelse av hög klass
24 juli - 1 augusti 2004

Kapittel:
Davos
Höghöjdsträning
Banbesiktning
Veckan gick snabbt
Starten
Utför (Walk, K30, C42, K78)
Uppför (C42, K78)
Bergspasset (K78, K42)
Åter till Davos

Kan ett lopp på 78½ kilometer i schweizisk alpterräng vara annat än en mardröm. Ja faktiskt. Swiss Alpine Marathon är ett speciellt lopp som går i mycket vacker och varierande natur. Stämningen längs loppet är positiv och lättsam vilket med råge uppväger utmaningen av den kuperade banan. Det är inte ofta man under ett lopp så tydligt har känslan "mera, mera". Utöver det långa loppet fanns också lockande distanser på allt från 31 km promenad till 81 km stafett.

Davos

Resan började en vecka innan loppet. Vi var åtta personer som sammanstrålade på Zürich flygplats. Med tåg- och busbiljetter från arrangören tog vi oss inte bara vidare till Davos utan kunde också utforska Davos omgivningar under hela vår vistelse.

Davos ligger på drygt 1500 meters höjd i en vacker dalgång. Dalen stängs in i öster och väster av bergskedjor som vintertid passar utmärkt för skidåkning. Några kabin- och bergbanor hålls öppna även under sommaren eftersom vandring i bergen är populärt bland schweizarna. Det finns många vandringsleder med en fantastisk utsikt och andra som går i natur med hög "Sound of Music"-känsla. Kallt och friskt källvatten finns på många ställen om man blir törstig.

Norrut ligger Davossjön och orten Klosters. Söderut fortsätter dalgången till Filisur, en riktning som vi fick möjlighet att kika närmre på under loppet. Både Klosters och Filisur ligger på ca 1100 m.ö.h. vilket betyder att början på loppet gick utför.

Höghöjdsträning

Swiss Alpine går på hög höjd vilket gör att man bör vänja sig med den tunnare luften. Sagt och gjort så körde vi en snäll variant av höghöjdsträning i bergen kring Davos. Att vandra på över 2200 meters höjd i trevligt sällskap i fint väder och med en fantastisk utsikt gjorde resan minnesvärd och också att man lätt glömde loppet som skulle komma.

Första dagen tog vi bergbanan upp till vandringsleden Panoramaweg på 2219 meters höjd. Vi fick direkt en tankeställare − den tunna luften gjorde andningen märkbart påfrestad.

Utsikten från Panoramaweg var fantastisk och vandringstakten blev därefter. Vid Parsennhütte vek vi av uppför skidbackarna mot Weissfluhjoch på 2660 meters höjd och en fikapaus (bra med kvällsöppna butiker i Davos). Där träffade vi en Schweiziska som slog följe med oss några kilometer nedför en ny snöfläckad slalombacke och vidare utefter en bergssluttning där stigen delvis gick genom korta tunnlar. Plötsligt förändrades den karga naturen när stigen svängde runt en bergkant och en raststuga med varm mat uppenbarade sig. Utvilade och mätta fortsatte vi tillbaks till Panoramaweg, bergbanan och en skön nattsömn.

Banbesiktning

Dagen efter var vi redo att testa de 17 högst belägna kilometrarna av Swiss Alpine − en sträcka som tre av Swiss Alpines lopp passerar. Till Chants tog vi oss med tåg och buss. Där började vår vandring uppför stigar som ibland kändes mycket branta − genom skog och vidare på stenigt underlag ovanför trädgränsen. Efter 80 minuter, sex kilometer och 810 höjdmeter nådde vi raststugan Keschhütte på 2632 meters höjd.

Fortsättningen till Scalettapass gick via Panoramatrail − en bitvis stenig och smal alpstig som mestadels gick på skrå på en bergsluttning. För oss som var mer vana med asfalt och breda skogstigar kändes stigen osäker och vi noterade tacksamt att en alternativväg fanns i en dalgång. Efter banbesiktningen var det mycket funderingar om vilken av de två vägarna som var bäst − den smala klippstigen eller stigen i dalgången där det skulle kunna gå att springa men som avslutades med 300 höjdmeter uppför.

Från Scalettapass var det fyra kilometer ner till Dürrboden där mat och bussen till Davos väntade. Denna sträcka hade åtminstone jag räknat med skulle vara lättsprungen eftersom det bar utför. Idag var dock övre delen mycket stenig och delvis täckt av snö vilket gjorde det svårt att ta sig ner. Som tur vara hade arrangören fixat nedfarten till loppet.

Arrangören hade gett ungefärliga passertider för de som siktade på maxtiden. Vi räknade snabbt ut att vi idag hade följt dessa ganska väl. Vi spånade kring hur mycket snabbare man kunde ta sig fram under loppet men kom fram till att det inte var på dessa 17 kilometrar som man skulle skaffa sig marginalen till maxtiden.

Veckan gick snabbt

Höghöjdsträningen fortsatte på tisdagen med kabinbana upp till Jakobshorn (2590 m.ö.h.). Vandringen gick längs en bergskam där många av oss bestämde sig att ta den undre alternativvägen under loppet. Efter picknick med underbar utsikt på en klippavsats vandrade vi ned mot trädgränsen. Blomsterrika böljande ängar som såg ut som i Sound of Music dök från alpkor upp. När vi närmade oss Sertig Dörfi hördes på långt håll koskällor som fick tankarna att gå till mjölkchoklad.

På onsdagen ordnade arrangörerna en guidad tur till Bergün med historik och natur. Vi fick också prova de skogsstigar ner till Filusur som loppet skulle passera på i motsatt riktning. För den intresserade fanns också möjlighet till bad vid svavelkällorna i Alvaneu utanför Filisur.

Innan frukost och nummerlappsutdelningen på torsdags morgon tog jag en lätt joggingtur de fyra kilometrarna runt Davossjön. Visst är sjön kall men det hindrar inte Davosborna från att segla, vindsurfa och bada. Vi nöjde oss med att koppla av med solbad − och våra norska vänner med att också ta dopp i det kalla vattnet.

Fredagen var enskild avkoppling. Jag passade på att göra en kort utflykt med tåg till Preda. Var nyfiken på järnvägen som slingrade sig upp och ner i mycket natursköna dalgångar. Tillbaks i Davos kopplade jag av med en bok uppe vid Jakobshorn. Andra tog en lätt vandrade på Panoramaweg till Klosters och tåg tillbaks. Det märktes att höghöjdsträningen gjorde nytta. Andningen var inte alls lika ansträngd nu.

Funderingarna över vägvalet fortsatte. Det började väga över till den övre vägen, speciellt när vi kom på att den undre vägen var längre, och så hade den ju en brant uppförsbacke.

Höjdpunkten på kvällarna var det nyrenoverade hotellets fyrarättersmiddagar då vi ivrigt diskuterade dagarnas intryck och gjorde upp planer för vad vi skulle göra dagen efter. Hotellpersonalen blev så delaktig att de ivrigt deltog som publik då loppet strax efter start passerade utanför hotellet. Generella intrycket är att Davos månar om sina besökare.

Starten

Start skedde på Davos kända skridskoarena. Även om deltagarna var spända innan starten fanns det fler förväntansfulla leenden än vid ett vanlig maraton.

Hotellet låg nära start så jag smet tidigt ner och lämnade en klädpåse som skulle till Bergün. Skönt med möjligheten att byta kläder mitt under loppet, speciellt som de förvarnat om någon regnskur på sen eftermiddag. Sedan åter till hotellet för en sista vila.

Klockan 7.50 startade en stafett där fem personer delade på 81½ kilometrar (cykel, inlines och 3 springsträckor). Klockan 8.00 gick starten för oss som skulle springa den långa sträckan (K78) och för de som valt att springa "bara" de inledande 42 km:are till Bergün (C42). Tio minuter senare startade två 31:km:are till Filisur (K30: spring, Walk: promenad). Ytterligare ett lopp fanns − klockan 11.30 startade i Bergün de som ville springa loppets tuffa avslutande 42 kilometrar (K42). Möjligheten fanns att under loppet byta till någon av de kortare distanserna.

Maxtiden var generöst tilltagen: K30 (5 tim), Walk (nästan 6 tim), C42 (6½ tim), K42 (8½ tim), K78 (12 tim). Totalt deltog ca 4000 på de individuella distanserna.

Utför (Walk, K30, C42, K78)

Första kilometrarna slingrade sig genom Davos. Hotellpersonalens hejarop var en kul överraskning. Efter böljande mindre asfaltvägar mötte vi efter åtta kilometrar en längre uppförsbacke. De första 3 milen ner till Filisur gick alltså inte bara utför. Några som sprungit Swiss Alpine tidigare varnade för ännu brantare backar några kilometrar senare. Skönt att det inte stämde − arrangören ändrar banan ibland för att göra den bättre och öka naturkänslan.

Asfalten byttes snart mot skogsstig. Liknade faktiskt lidingöloppet fast mer varierande och i början med fler rötter och stenar. Stigen övergick långsamt i en grusväg som bitvis gick längs raviner och genom korta tunnlar upplysta av marschaller. Kanske var det del av en mycket gammal landsväg.

Plötsligt stöter jag på ett norskt filmteam som dokumenterar loppet för Kondis.no. Inser då att jag har ca 56 km kvar vilket är det längsta jag tidigare sprungit. Trots det känner jag mig fortfarande mycket positiv och nyfiken. En fördel är att sträckan är så lång att man saknar grepp om vad det innebär. Loppets sista del var fortfarande så avlägsen att sträckan inte känns pressande. Fokus var istället på upplevelsen, deletapperna och på att bara flyta med.

Vid Wiesen efter 24 kilometer mötte vi de starkaste hejarropen sedan Davos. Hit är det lätt för anhöriga att ta sig med tåg. På en järnvägsbro passerar vi över en djup och bred ravin där det gäller att inte ha stark tendens till svindel. Det känns att det går utför och snart når vi Filisur och banans lägsta punkt. Tack och lov var detta den enda del av banan där jag kände av den ljumskskada som två veckor tidigare nästan stoppade min resa.

I Filisur passerade jag målet för K30 och Walk.

Uppför (C42, K78)

Klättringen uppför började − i början mest springandes men efter hand mer och mer gång på smala skogsstigar med ojämnt underlag. Denna stig var nyöppnad för i år och gjorde att vi slapp del av asfaltvägen upp till Bergün. Alla höll ungefär samma tempo nu.

Bergün och halva loppet passerades efter fyra timmar. Skönt med en timmas marginal till maxtiden − ingen orsak att stressa. Hittade min klädpåse. Det var varmt så jag chansade att det inte skulle behövas mer kläder när vi nådde högre höjder. Tankade bara upp vätskebältet med sportdryck.

Det kändes som att man "nästan" var framme så att byta från K78 till målgång i C42 i Bergün var inte att tänka på. Uppför berget skulle jag.

Bergspasset (K78, K42)

Till Chants följde vi en forsande bäck uppströms − ibland springandes, ibland gåendes. Sträckan efter Chants kändes bekant från banbesiktningen och även denna gång blev det nästan enbart promenad upp till Keschhütte. Backarna ovanför trädgränsen kändes brantare och längre nu än under banbesiktningen.

Vid Keschhütte fanns en av läkarnas kontrollstationer. De försäkrade sig noga om att varje deltagare var ok. Vissa underskattade behovet av att dricka i värmen. Just innan Keschhütte tog läkare på två ställen hand om deltagare. Såg ut att vara vätskebrist. Det fanns också en helikopter som läkarna använde. Inger respekt − men samtidigt brukar det inte bli problem om man anpassar farten och drickande efter banan, väder och kroppens signaler.

Vilade några minuter vid Keschhütte medan jag drack varm buljong och åt banan och brödskivor. Var nöjd att ha klarat av den tuffa stigningen på över 1550 höjdmeter från Filisur. Fortfarande var marginalen till maxtiden god och stressnivån låg. Bara att njuta av loppet.

Sträckan till Scalettapass var rolig. Joggade periodvis och kände mig nästan som en bergsget. Känslan från banbesiktningen av en smal stig med en brant sluttning på ena sidan var som bortblåst. Hur gick det då med vägvalet − visst blev det den övre vägen.

Åter till Davos (K78, K42)

Nedfarten till Davos via Dürrboden var en transportsträcka på stumma ben. Precis som ordet "gångstig" antyder blev det en hel del gångpauser trots att det bar utför. De 18 kilometrarna försvann trots det snabbt.

På upploppet på skridskoarenan i Davos fanns vår härliga norska hejaklack (tack Elisabeth, Toril och Odd!). Speakern ropade ut namnet på löparna och trycket från publiken var bra. Solen som försvann vid Dürrboden dök upp igen och sken ikapp med mitt leende och åt att alla i vår grupp kom i mål. Återigen gav ultradistans mersmak.

Kom i mål på 10 timmar och 16 minuter vilket är 14 minuter bättre än det optimistiska mål jag övergav efter banbesiktningen. Tiden kändes oviktig under loppet. Enda skavanken var lite näsblod när det var 10 minuter kvar till målet − ett billigt pris att betala för upplevelsen. Kände mig faktiskt mindre, men mer jämt, sliten än efter en mara. Tack vare min nyfikenhet och envishet har jag fått vara med på ytterligare en minnesvärd resa och dessutom fått en kvaltid till nästa års Comrades.

K78 vanns av en italienare. Det var bara han och loppets tvåa som klarade 6 timmar. Av de 900 damer och herrar som kom i mål på K78 var bara 67 inom två timmar från segraren. De flesta deltog mer för upplevelsen och utmaningen. Ni som springer en normal mara på drygt 4 timmar behöveer inte fundera två gånger innan ni väljer K78 − och så finns ju alltid kortare sträckor och möjligheten att byta distans under loppet.

Häng med nästa år − om inte annat så för att vandra i bergen veckan innan!

/Jan S (som har 3 tim 46 min som personbästa på maraton)

Artikeln har tidigare publicerats i Runner's World nummer 3, 2004.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008