Top > Kilimanjaro Marathon 2004 > Reseberättelser

Vår resa till
Kenya och Tanzania
4-15 mars 2004

Läs:
Spontant intryck
Utdrag ur Marathonlöparen
Artikel från Runners World

Spontant intryck

Fascinerande med en resa som innehöll tre olika typer av intryck: landet, djuren och loppet.

− Att på nära håll få uppleva ett land som är mindre rikt och att se att det trots allt fungerar ger ett annat perspektiv på vårat eget liv.

− Djuren var många och orädda för bussarna vi åkte i. Gepardhonan med sina fyra ungar gjorde störst intryck.

− Loppets största behållning var dels två pojkar som lekande lätt följde mig under mer än 15 kilometer och kopierade det mesta jag gjorde, dels banan med först den stora landsvägen till Dar-es-Salaam och sedan klättringen uppför och nerför Kilimanjaros sluttning där lokalbefolkningens glädje smittade av sig.

/Jan S

Tillbaks till sidans top

Kilimanjaro Marathon, 1

När jag fick se en annons om Kilimanjaro Marathon flög lusten i mig att göra ett försök där och samtidigt få uppleva ett annorlunda äventyr. Efter att ha kontrollerat med arrangörerna vad maran skulle innebära och fått lugnande besked, bestämde jag mig direkt. Detta skulle bli en spännande storsatsning, men hur spännande förstod jag inte vid det laget.

Vi reste ut den 4 mars, för att via London med nattflyg nå Nairobi nästa dag. Reseledare var Rune Larsson och Odd Blakkisrud. På flygplatsen i Nairobi möttes vi av 5 minibussar och fick så träffa den som sedan skulle bli vår ”driver” under hela resan.

Jag hade på Kenyanska ambassaden bl.a. frågat en mycket hjälpsam och vänlig ung man hur långt det var mellan Nairobi och den första platsen för övernattning − Amboseli. Till min förvåning fick jag svaret: ungefär 5-6 timmar. Under resans gång klarnade begreppen. Vägarna var på sina ställen knappast vägar och ibland körde bussarna för enkelhetens skull istället bredvid vägen. Det var sannerligen korrektast att ange tid istället för körsträcka.

För att nå ”lodgen”, där vi skulle övernatta, fick vi passera savannen i Amboseli, som genast bjöd på ett så rikt djurliv att jag häpnade. Själva inresan i Amboseli på kvällen var en ren safari eller gamedrive, som de väljer att kalla det. Jag var redan vid det här laget både upprymd och mer än nöjd av att få se zebror, elefanter och gnuer mm. Resan skulle snart visa sig innehålla så väldigt mycket mera.

Morgonen därpå fick vi en ny gamedrive ut ur Amboseli och med spänd förvänta såg vi då också långt borta den snöklädda toppen på Kilimanjaro. Det kändes spännande att tänka på ett maraton där nästa dag. På kvällen nådde vi Moshi i Tanzania, där vi efter en övernattning, skulle testa formen på marathonbanan. Nervösa?? Ja, åtminstone var jag det och för mig var det en utmaning. Det var bra, att jag inte visste mera om Kilimanjaro Marathon, för då hade jag troligen inte vågat ta mig dit och då hade jag missat det som skulle visa sig bli den roligaste maran jag någonsin gjort.

Starten gick kl. 7, just när det började ljusna, men solen orkade inte igenom molntäcket. Under de 15 första kilometrarna fick vi springa på en ganska flack bana genom Moshi med en avstickare längs den stora vägen mot Dar es Salaam. Det var en otrolig uppslutning av lokalbefolkningen längs hela vägen och inte ens i New York upplevde jag en sådan spontan glädje och uppmuntran som här. Glada människor som ropade, vinkade och klappade i händerna gjorde vägen både lättare och roligare. På ett ställe strömmade härlig gospelmusik ur en byggnad med öppna dörrar och många nyfikna och glada barn fanns utanför. Det var söndag förmiddag och gudstjänsttid. De som var lite snabbare än jag fick istället uppmuntran av sång från en barnkör. De följande 5 kilometrarna var mycket backigare men med en viss stegring hela tiden. Det gav en liten försmak på de 12 kilometrar, som avverkades därefter och visade sig vara kontinuerligt uppförslut på Kilimanjaro. Vägen var huvudsakligen hyfsat bra asfalt och gick förbi byar och bananplantager. Överallt blommade det och Bourgainvillan, som jag med näppe klarar i ett fönster hemma, växte sig här flera meter höga. Jag förvånades över att vägarna fortsatte att kantas av glada, uppmuntrande människor. Dagen förblev molnig och vi fick t.o.m. några enstaka regnstänk som gjorde löpningen extra behaglig. Den snöklädda toppen av Kilimanjaro kunde vi inte se under loppet pga. de lågt liggande molnen. Temperaturen nådde inte heller denna dag upp till mer än 27-28 grader och det tackade jag min lyckliga stjärna för (det skulle kunna ha varit 10 grader till). Mitt under det uppförslut, som utgjorde den tyngsta delen av banan, mötte jag Rune L, som nu var på väg nedför backen. Han ropade uppmuntrande och plötsligt kändes benen fräscha och starka igen.

Många, både små barn och vuxna, sprang skrattande bredvid oss en liten bit. Jan S fick följe i hela 21 km (mestadels under vägen uppför) av 2 unga grabbar och de hade inte tillgång till löparskor precis. Jan uppskattade deras följe, men tyckte att det var lite för långt för dem, att ta sig hela vägen tillbaka. De fick därför några shilling ”till taxi hem”. De såg på pengarna, som om de inte sett en sådan summa förut. Förmodligen valde de att ta apostlahästarna tillbaka i alla fall.

Vid 32 km och vändpunkten bjöds på en burk öl. Lyckligtvis såg jag inte det utan nappade till mig vatten och fortsatte. Resten av banan var 10 km nedförsbacke. Några hade vid det här laget kramp i lårmusklerna och tyckte att den milen var den jobbigaste. Jag lyfte benen och lät sedan tyngdlagen göra resten. En så otroligt rolig upplevelse!! Min mycket goda vän och supporter Rebecka sa en gång till mig, att det var mycket viktigt att jag lärde mig att ”slappna av och släppa på” vid utförslöpning. Om jag gjorde så, skulle jag både tjäna tid och spara energi. Inte förstod jag vid det laget, att det var Kilimanjaro Marathon hon syftade på.

I mål kom 169 nöjda och glada löpare och då också alla som startat från vår grupp. En annorlunda och mycket vacker medalj, t-shirt och en burk öl blev belöningen. De flesta av oss verkade också ha fått någon blånagel som bekräftelse på utförslöpningen.

Dagen efteråt vändes bussarna för återfärd till Nigeria och Amboseli. Nu skulle vi njuta av den resterande tiden och tillsammans uppleva det fantastiska djurlivet. Det fick vi också – och det med råge! Redan på hotellet möttes vi av nyfikna apor, som föstes iväg av masajer med käppar. Myllret av olika antiloper, zebror, gnuer, vattenbufflar och hjordar av elefanter var fascinerande. Jag räknade till 36 elefanter i en hjord, som passerade strax framför oss. Detta visade sig ändå bara vara början. I Amboseli fick vi syn på två lejonhonor med ungar. Medan vi väntade kom också lejonhannen dit. Inför våra ögon fick vi nu se hur den ena honan, genom en kringgående manöver, kunde komma åt att fälla en zebra. Lejonhannen bjöds på ett ordentligt skrovmål. Under tiden lyckades den andra honan samla ihop ungarna och fick dem dit allihop för en kvällsvard. Enligt vår ”driver” var det mycket sällsynt att få uppleva något sådant.

Under tiden i Amboseli fick vi 2 dagar efter maran även tillfälle att springa på savannen i sällskap med masajer och senare även besöka en masajby. Vi fick på detta sätt en inblick i en helt annan form av liv i Afrika.

Nakuru var nästa anhalt och dess saltsjö är känd för sina enorma mängder rosa flamingos. Där fanns noshörningar och vi fick också se två leoparder på trädgrenar och en i det långa gräset. Efter övernattning där gav vi oss iväg till Massa Mara där vi snabbt fick se flodhästar och krokodiler, Topi- och Impalaantiloper och många fler. Tranor, strutsar, storkar, pelikaner, sekreterarfåglar och örnar poserade framför kamerorna. Vi tyckte väl vid det här laget att vi sett så mycket, att det knappast kunde bli bättre. Det visade sig vara en verklig felbedömning. I Maasai Mara kommer man djuren så nära, eftersom man inte behöver följa några vägar utan kan köra runt på savannen.

En kväll hittade vår ”driver” en gepard och sedan en bit därifrån fyra söta ungar, som hade babyullen kvar på nacken. De andra bilarna kontaktades via radio och snart var alla där för att följa ett skådespel, som vi bara inte hade kunnat drömma om. Geparden var ute efter kvällsmat till ungarna. En Thomsongasell hade kommit olyckligt nära. Geparden visade upp sig som den sprinter den är och fällde snart antilopen. På bara några meters avstånd kunde vi följa hur geparden klämde åt antilopens hals några minuter tills den dog. Vi fick höra hur den kallade till sig ungarna och fick se dem komma skuttande i gräset. De fick sig en bra måltid denna gång, eftersom en av bussarna passade på att hålla undan en hyena, som ville åt gasellen eller gepardungarna. Gepardens oro var hela tiden så tydlig. Lite längre bort väntade schakalen, som inte kan konkurrera med hyenan, utan måste vänta på sin tur. Många av oss fick här fantastiska fotografier. Genom det öppna busstaket från bussen bredvid vår, hörde jag en spontan röst som sa: ”det här gör resan f-n så mycket billigare”. Visst var det så. Det är ju de värdefulla upplevelserna som gör, att man känner sig ha fått valuta för pengarna.

Resan kan sammanfattas med ett ord − LIVSUPPLEVELSE!

Jag ger den 4 − nej, det får bli 5 löpardojor!

/Astrid Häger

Artikeln har tidigare publicerats i Marathonsälskapets tidning Marathonlöparen nummer 2, maj 2004.

Tillbaks till sidans top

Kilimanjaro Marathon, 2

Om Hemingway sprungit maraton skulle han nog valt Kilimanjaro Marathon i Moshi, alldeles vid foten av Afrikas högsta berg. Men nu var han inte löpare, utan nöjde sig med storviltsjakt och att skriva om snön på Kilimanjaro. Dessutom fanns det inga lopp att springa i den delen av värljden när han var i sin krafts dagar.

Men numera finns alltså Kilimanjaro Marathon och vi var 21 skandinavier som tog oss an det loppet. Där fanns en halvmara och ett 5-kilometers "fun run" också och ytterligare 10 av oss deltog där.

Moshi ligger i Tanzania och vi reste dit i minibussar från Nairobi i Kenya. På vägen dit stannade vi en natt i nationalparken Amboseli, där man har världens största bestånd av afrikanska elefanter. Och elefanter såg vi − liksom snön på Kilimanjaro, som låg där i söder.

Nästa dag, när vi rundade berget på väg ner till Moshi, var vädret ungefär sådant som man kan förvänta sig att det ska vara någon breddgrad söder om ekvatorn. Det var med andra ord varmt och skönt. Så varmt att vi lite till mans undrade hur det skulle gå att springa 42 kilometer i denna temperatur och några av de garvade kämparna i församlingen började jämföra med Stockholm Marathon de gånger den tävlingen sammanfaller med värmeböljor.

Men tävlingsdagen var mulen och temperaturen riktigt human. Starten gick inne på en idrottsstadion med löparbanor av packad jord som omgav en förtorkad fotbollsplan. Några hundra löpare, de flesta var lokala förmågor, sprang iväg i väldigt olika hastigheter. Täten togs av några som rusade i ett tempo som tydde på att de hade stor talang som 400-meterslöpare.

Den första milen var lättlöpt, så det är möjligt att de som startade i racertempo kunde klara sig en bra sträcka utan att krokna för mycket. Det gick mest svagt utför på asfaltväg. En frodig grönska, med lövträd och bananplantor kantade vägen. Även lokalbefolkningen hade ställt sig vid vägkanten för att titta på oss.

Mest av allt tittade de nog på hemmafavoriterna. Det finns som bekant massor med löpartalanger i Östafrika och detta märktes verkligen när vi mötte de som varit och vänt vid åtta kilometer. Tätklungan var stor och tempot högt.

Alla dessa åskådare som kantade vägarna var nog imponerade av de snabblöpande männen, men frågan var om inte våra egna damer väckte ännu större beundran hos vissa av dem. Astrid Häger, Maj Hedberg och de andra fick ibland med sig män som sprang jämsides några hundra meter, tills de andfådda stannade och såg damerna tassa vidare.

Vi befann oss i en del av världen där ytterst få kvinnor över 30 år tävlingsidrottar och där knappast någon dam över 50 ens motionslöper. Nu såg befolkningen i Moshi att även mormödrar och farmödrar kan springa långdistans.

Hög afrika-faktor

Att löpa genom Moshi en söndagförmiddag var en upplevelse i sig. Miljön hade en hög afrika-faktor. Växtligheten, gatorna och lukten var annorlunda än hemma och att springa förbi en kyrka och höra en barnkör sjunga psalmer kändes väldigt speciellt.

Vid 15 kilometer började en uppförsbacke som gav begreppet "lönndryg" ett ansikte, om man säger så. Upp till 32 kilometer, alltså i 17 kilometer, tog vi 320 höjdmeter. Det var aldrig brant, men heller inte flackt. Om vädret varit klart skulle vi sett Kilimanjaro, eftersom berget låg i löpriktningen, men nu gömde diset den gamla vulkanen och vi tog gärna förlusten av utsikten mot att vi fick ett svalare väder.

Uppe vid 32 kilometer fanns en vändpunkt där loppets sponsor utrustat vätskekontrollen med kall öl. Några som inte hade så stora ambitioner att springa fort stannade och lät sig trakteras med Kilimanjaro Lager.

Resten av loppet gick utför den backe som vi tidigare stretat uppför. Första svensk in på stadion var Erik Hägg på 2.49.57.

Marja Unkuri (3.52.50) kom in som tvåa i damernas veteranklass och tjänade 20.000 tanzanska shilling på kuppen. En shilling är ungefär lika mycket som ett öre, så förstärkningen av reskassan blev inte så avsevärd.

Alla 21 skandinavier som startade på maran kom i mål liksom de som nöjde sig med halvmaran och Fun-run.

Janne Söderkvist kom in på stadion tillsammans med två 12-åriga pojkar som följt honom de sista 15 kilometrarna. En av dem var barfota och den andra löpte i vanliga badsandaler − skodon som ingen svensk femteklassare skulle ha ens på skolgympan.

Men de trippade till synes obehindrat med Janne i alla fall. Vi gav pojkarna 3000 shilling så de skulle kunna ta en taxi hem, fast om våra aningar slog in sparade de pengarna och löpte tillbaks också.

Efter loppet började en rejäl safari. Vi for åter igen till Amboseli i Kenya. Där är miljön karg, med enstaka acacia-träd på torra savannen. Morgon och eftermiddag åkte vi ut med minibussarna och upplevde savannens alla härligheter.

En gång stod vi parkerade när en hjord på drygt 30 elefanter kom vandrande mot oss i ett moln av rött damm. Till slut hade vi dessa bjässar över allt, runt omkring oss − de närmaste bara några meter från bussarna.

Vid ett annat tillfälle såg vi två elefanter som parade sig. Strax därefter kastade sig två lejon över en sebra alldeles intill våra bussar.

− Sex och våld − perfekt underhållning, sammanfattade gamängen Stig Åsberg det vi just beskådat.

Ordet "safari" betyder faktiskt resa − och reste gjorde vi. Det bar av norr ut upp till Lake Nakuru, som är en nationalpark på en skogssavann, med en soda-sjö i mitten. Sjön var på sina ställen rosa eftersom tusentals flamingos vadade omkring och åt alger. Vi såg även leopard på bara några meters avstånd, samt flera noshörningar. Därmed hade vi redan lyckats se "The Big Five" på resan, alltså elefant, buffel, lejon, leopard och noshörning.

Bättre än naturfilm

Nästa dag och efter åtskilliga timmar på skumpiga vägar var vi i det som av många betraktas som den finaste parken i hela Kenya, nämligen Masai Mara. En ny miljö, frodig grässavann, bjöd på nya upplevelser. Den kanske starkaste var när vi såg hur en gepard tog en thomsongasell.

Ingen naturfilm på tv kan göra rättvisa åt verkligheten. Gepardens uppvisning i explosiv styrka och snabbhet var ofattbar. Vi körde fram till dem medan geparden kvävde sitt offer med ett bett över strupen. Runtomkring stod antiloper och tittade på som i ett chocktillstånd, medan en kraftig hyena strök omkring och försökte ta ömsom bytet och ömsom gepardens ungar.

I samband med några av dessa game drives, alltså savannturer med minibussar, åkte vi ut ur parken och sprang en sväng. Masaikrigare eskorterade oss och om afrika-faktorn var hög i Moshi så var den ännu högre under våra löpturer, för där gick masaier och vallade sina kreatur och där fanns byar med hyddor byggda av kodynga längs vägarna.

På sina ställen har Afrika inte förändrats sedan Hemingways dagar. Storviltsjägarnas vapen är däremot utbytta mot kameror, minibussar gör bärarnas jobb, och så finns det ju maratonlopp att springa nu för tiden.

/Rune Larsson

Artikeln har tidigare publicerats i Runner's World nummer 3, 2004.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008