Top > Panama

Panama International Ultra Marathon 1998
− Att springa tvärs över Nordamerika −

Idén föds

När det gäller att springa riktigt långt har loppet Trans America, från Kalifornien till New York, en särskild klang. Det är förevigt främst genom Tom McNabs roman Flanagans Race som handlar om ett av loppet under depressionen. Det finns därutöver åtminstone tio självbiografiska berättelser om korsandet av kontinenten till fots. Loppet gjorde ett uppehåll men fick en nystart i mitten på 80-talet. Jag kan inte påstå att jag haft några planer på att springa från Kalifornien till New York. Men en artikel i ”The ultimate guide to international marathons” fick mig in på tankarna att i alla fall springa från kust till kust.

Jag avslöjade vid fikabordet på jobbet att jag också hade planer på att springa tvärs över Amerika, gensvaret blev axelryckningar och ett "Jaha". Dock med undantag för en marathonlöpande kollega som med orolig blick tittade på mig och sa "Du missar väl inte min 50-års skiva". Löpning och speciellt långlöpning handlar om att vara lat d.v.s. att ta sig fram med så lite energiåtgång som möjligt. I detta fall finns ytterligare en möjlighet att vara lat. Om det bara gäller att ta sig fotledes från en ocean till en annan så kan man ju välja plats där det är som smalast. Vilket i detta fall är i Panama, längs Kanalen. En i sammanhanget nätt liten sträcka strax över 8 mil.

Loppets ursprung

Hur kommer man på idén att starta ett sådant lopp? Ja att man i dag har ett sådant lopp är väl inte så konstigt med alla former av extrema idrottsäventyr. Dessa idéer var inte alls lika vanliga 1940 när förste man gav sig iväg. Det var istället ett "Jag tror inte att du törs" som fick Fay Steele att ge sig ut för att korsa kontinenten. Någon riktig väg fanns inte då så det blev till att springa längs järnvägen. Fay var en inbiten löpare fast egentligen var han sprinter (under 10 sek på hundra yards) men han hade inte förstått att sprint och långdistans inte hör ihop. De följande åren var det enstaka äventyrare som antog utmaningen. Där kunde historien tagit slut om inte Fay med tilltagande ålder och visdom insett att drygt 12 timmar för att springa åtta mil inte var så vidare värst. Vid 65 års ålder kom han tillbaka och sprang sträckan tre timmar snabbare, nu fanns det å andra sidan en riktig väg. I och med detta var loppet ett faktum. 1983 fick loppet sin nuvarande form då det första Panama International Ultra Marathon arrangerades.

Hur många kände sig manade att anta utmaningen att springa från Ocean till Ocean. Med tanke på att antalet startande rört sig runt 30 de senaste åren och att loppet varit mer omtalat så trodde jag att startfältet skulle bli större. Inte då, 16 tappra ställde upp. Kan det vara världens minsta internationella lopp? Visserligen har jag sprungit lopp med färre deltagare från flera länder men de har inte gått under rubriken Internationella. Av deltagarna kom en från Japan, undertecknande fick själv representera Europa (både Sverige och Schweiz) resten var från USA och Panama. En förklaring skulle kunna vara den ranking som loppet fick i The Ultimate Guide to International Marathons, 102:a plats, men en sådan placering borde väl snarast vara en utmaning.

Starten vid Atlanten

Starten går vid Colón vid Atlantkusten på sena kvällen, dels på grund av värmen och dels på grund av trafiken. Starten är delad inte på grund av de stora massorna utan för att få fältet lite mer samlat i mål. De snabbaste startar således en timma efter oss andra. I vanliga fall kryper fältet så nära startlinjen som möjligt. Här backar alla frivilligt ca 30 meter ner i havet − ska man springa från ocean till ocean så ska man. Nåja, när startskottet närmar sig är fältet samlat på torra land. Med oss på startlinjen har vi en förlöpare med molotovcocktail som fackla. Han står och studsar på startlinjen i ivern att komma iväg. Efter att borgmästaren skakat hand med alla går startskottet. Förlöparen tar täten och drar iväg i 3.30 fart, tillsammans med en polisbil med tjutande sirener − OBS detta är den långsamma gruppen. De är snart borta och vi har istället en andra polisbil i häcken som manar på oss med sina sirener.

Det skulle bli en ganska stor apparat att placera ut vätskekontroller längs banan med tanke på de fåtaliga löparna. Istället har varje löpare en följebil med crew som förser sin löpare med vatten, sportdryck, Cola, smörgåsar hamburgare eller vad som önskas. Följebilarna väntar på oss utanför stadsgränsen och vi ger oss ut österut mot Stilla Havet. Från Atlanten till Stilla Havet, österut? OK, det är sant, jag har blivit utsparkad ur en orienteringsklubb, men det är faktiskt så att vi springer österut. Panama ser ut som ett "S" vilket kanske inte syns så bra när man tittar på en världskarta, och kanalen går åt sydöst från Atlanten men första delen av kanalen utgörs av en sjö så vägen går faktiskt rakt österut till att börja med.

Första halvan

Till att börja med har jag sällskap av ett par amerikaner men vid en nedförsbacke sträcker jag ut lite på stegen. Med tanke på att banan är ganska flack, totalt är det cirka 700 meters stigning, är backen lång och jag tappar kontakten med mina medlöpare. Jag inser att det går lite för fort och börjar sakta ner. Min uppmärksamma crew noterar att mitt tempo bedarrar och en kille hoppar ut och börjar i uppförsbacke ”paisa” mig i samma tempo som jag hade nedför. Jag behärskar mig dock och håller tempot nere.

Första halvan av loppet går genom jordbruksbygder. Det verkar vara gott om fester på bykrogarna så här på fredag kvällen men ute på vägarna är det ganska tomt. Med tanke på den smala vägen och trafikrytmen är det nog lika bra.

Nattemperaturen är 25°C och luftfuktigheten är hög så jag springer med vattenflaska i handen. När det är dags för påfyllning så är det bara att höja handen med en tom vattenflaska som kommer servicegänget springande med en ny. Det orsakar visserligen lite förvirring när jag vinkar till publiken men å andra sidan är det bara en person längs banan som gör skäl för beteckningen publik så något större problem är det inte.

Stilla Havet hägrar

Andra halvan går genom regnskogen. Det lär finnas 800 olika fågelarter i Panama och de flesta av dem här i regnskogen. Det är således en bra fågelkonsert på morgnarna. Nu är jag lite för tidig för fåglarna och får nöja mig med en insektserenad. Det är nu ganska sent (alternativt tidigt) och jag börjar somna till och tempot är nere på långsam gång. En tjej från min crew hoppar ur och börjar paisa mig, när jag lyckas komma upp i löptempo igen så orkar hon inte hänga med längre. Alla fem från min crew kommer från en friidrottsklubb, jag vet inte vilken som är hennes special gren men det är ju klart att om hon är sprinter så förstår jag hennes bekymmer att springa så långsamt.

Framåt gryningen närmar jag mig Panama City och målet. Tyvärr något för sent och missar soluppgången över Stilla Havet, men är ändock ganska nöjd med att vara framme. Inte riktigt framme än trots att mållinjen har passerats. Nästan alla lopp slutar vid mållinjen men inte här. En likhet med loppet Bad Water (genom Death Valley upp till Mount Whitney) så ska vi en bit till. Skillnaden är att där fortsätter löparna upp till toppen av till USAs (48 States) högsta punkt medan vi bara ska nedför en stenig slänt innan vi kan doppa fötterna i Stilla Havet. Och därmed ha klarat av resan över kontinenten.

/Robert Alnebring

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008