Top > Bandera > 2006

Bandera 100 km
7 januari 2006

Jan Söderkvist
Foto: Jan Söderkvist och Bandera

Nu är årets första långpass avslutat. Tyvärr gick det inte lika bra som jag hoppats. Erkänner att jag klev av efter knappt 7 av de 10 milen. Motivationen tröt! Faktiskt första gången jag brutit ett lopp. Visst önskar jag idag att jag fortsatt eftersom jag hade krafter kvar, men jag tror brytningen gav en mycket viktig lärdom inför Western States 100 miles (WS100). Stärker ödmjukheten, och bra att veta att en brytning kan svida rejält.

Bandera är ett trevligt litet lopp i Texas. Banan innehåller inte så många höjdmeter som WS100, men istället MYCKET lösa stenar och klippkullar. Loppet går två varv på en slinga med sex delsträckor per varv. Varje deletapp avslutades med en välförsedd vätskekontroll med mycket hjälpsamma funktionärer. Första och sista delsträckan är mest kuperad och stenig. De andra är "enklare" men det betyder inte att de är lätta. Det är vad amerikanarna kallar en mycket teknisk bana. Om man jämför så är underlaget vid Ursvik Ultra plant och enkelt. Egentligen är det häststigar vi sprang på men jag vet inte hur hästarna kan ta sig fram på delar av dem. Ryttarna sa samma sak om oss löpare.

Det var först dagen innan loppet jag på allvar insåg att det bara var tre av 69 löpare (32 bröt av dessa) som året innan klarade loppet under 13½ timmar (drygt 8-min/km). Fick också reda på att många betraktade Bandera som svårare än WS100. Insåg då att loppet skulle ta ca 3 timmar längre än vad jag tänkt. Att det betydde målgång strax innan midnatt istället för vid 21-tiden glömde jag nog bort att programmera hjärnan med. Att tycka att man borde åka till hotellrummet mitt under ett lopp är inte alltid så bra.

Loppet startade 7:30 på morgonen. Solen var varm (nästan 25°C) och luften torr. Tempot var lugnt eftersom stenarna och kullarna kom direkt. Fältet spreds snabbt ut. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen så man inte snubblade. Banan var väl utmärkt men vid några enstaka ställen var man tvungen att vara extra observant. Arrangören retade oss vid några enstaka ställen genom att ge oss en valmöjlighet vilken stig vi skulle välja. Det var bara att chansa eftersom man inte såg vilken stig som var bäst. Det var iof inga långa alternativ. Självklart gjorde nyfikenheten att man valde det andra alternativet på andra varvet.

Det märktes ganska snart att det straffade sig att ha skjutit backträningen till våren. Låren började bli slitna redan innan varvningen efter fem mil. Den sista milen innan varvningen är grym. Normalt har jag en ganska låg benföring och helt klart hade benen fått jobba mer än vanligt för att ta sig över stenarna. Jag låg vid varvningen tidsmässigt ungefär där jag förväntade mig (6h40m). Vad jag inte visste under loppet var att jag placeringsmässigt låg klart bättre till än vad jag räknat med, dvs att de andra också tog tid på sig.

Under andra varvets andra delsträcka kom jag till det stadie som ofta dyker upp vid ultror − jag började gå mer och mer. Det innebär en mental omställning att skifta över från att det har gått lätt till att man måste kämpa mer och drivas av en bestämdhet om man ska framåt. Det är en kritisk fas där de negativa tankarna måste hållas borta. Just då kom jag ifatt en helt slutkörd löpare som hade bestämt att han skulle bryta vid nästa kontroll. Vi följdes åt in till vätskekontrollen och innan jag visste ordet av hade också jag satt mig ner i en stol. Jag måste sett bestämd ut eftersom ingen försökte övertala mig om att fortsätta, eller så märkte jag det inte. Kanske inte så smart att slå följe med den andra löparen eftersom det stärkte mina negativa tankar, men han såg verkligen ut att behöva sällskap. Jag har efteråt vid två tillfällen träffat funktionärerna vid den stationen och de har varje gång ivrigt påpekat att de fortfarande inte förstod varför jag bröt.

Jag tog loppet som ett träningspass och hade således inte mentala pressen att jag absolut skulle till målet. Det förklarar troligen del av den mentala svackan, men fler orsaker finns. Jag bedömde det som viktigast att samla erfarenhet och att inte dra på mig skador eller bli så sliten att löparglädjen försvann efteråt. Förutom att låren kändes lite tunga och farten var låg (men fortfarande jämförbar med medlöparnas) var min största oro min svaga ankel. Hade redan några gånger hoppat på ett ben svärandes i några meter efter att ha trampat fel. Ankeln är lite speciell eftersom det är kompression den protesterar mot och att problemet snabbt går över utan att den sväller upp. Att fortsätta med "tränings"löpningen under natten i mörker bland stenarna kändes inte helt lämpligt för ankeln. Jag visste ju vad som väntade sista milen.

Att bryta kändes rätt beslut då ... men redan två dagar senare var jag helt övertygad att jag borde fortsatt åtminstone någon delsträcka till. Jag får ta revansch nästa år när jag bestämt mig att ta Bandera som en tävling istället för ett träningspass.

Jag klev av vid den kontrollen där jag placerat ut min pannlampa. Det hade varit mysigt att få prova nattlöpningen på allvar. Jag hade bara tränat nattlöpning två kort pass hemma på välkända stigar varav snön den ena gången gjorde att det inte var riktigt mörkt. Det hade varit spännande att fått se de lysande "glow sticks" som Bandera hade hängt ut med några tiotal meters mellanrum för att markera stigen. Dessutom var stigen jag skulle fortsatt på inte så stenig att min ankel skulle protesterat för mycket. Som sagt − lätt att vara efterklok. Min riktiga debut på nattlöpning skedde istället vid Tour du Mont-Blanc ett halvår senare.

Även om jag klev av frivilligt innan jag egentligen hade behövt känns det som att loppet ändå gett mig mycket viktig lärdom, t.ex om låren, "värmen", vätska, mentalt, och hur snälla de som hjälper till vid vätskekontrollerna är.

Jag var i en likartad situation under Vättenrundan 1995 då jag bestämde mig för att bryta vid Kaxholmen söder om Gränna. Men jag var ju tvungen att ta mig till kontrollen i Jönköping. Nedförsbackarna från Kaxholmen och korv med mos i Jönköping fick mig helt att glömma brytningstankarna. Bra att veta att bara man fortsätter så kan det negativa försvinna. Men nu hade jag också fått lära mig att även en brytning som för stunden känns motiverad kan göra rejält ont efteråt.

Statistik: 81 startade. 19 bröt. 14 klarade loppet under 13½ timmar.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008