Top > Bandera > 2007

Bandera 100 km
13 januari 2007

Jan Söderkvist
Foto: Jan Söderkvist och Bandera

För ett år sedan provade jag på mitt första 100 km-lopp, Bandera 2006. Det slutade med att jag för första gången bröt ett lopp. Jag satte mig utan anledning vid en vätskekontroll och kom aldrig därifrån trots gott humör och en inte alltför sliten kropp. Det har retat mig ända sedan dess och nu var jag rejält revanchsugen när jag flög till San Antonio i Texas. "Beware of the chair" gällde denna gång.

Jag landade på torsdag kväll, hyrde bil och körde norrut till ett enklare motell. Jag hade fredagen på mig för att vila och köpa lite mat. Jag hann också med att åka till startområdet i Hill Country State Natural Area utanför Bandera för att vara med på en informationsträff och en tidiga middag med de andra löparna.

När jag flyger västerut så utnyttjar jag tidsskillnaden till min fördel. Jag försöker delvis stanna kvar på europeisk tid och har alltså inga problem att komma upp tidigt på morgonen. Det är en stor fördel eftersom amerikanska ultror ofta startar mycket tidigt. Nackdelen är att mattiderna inte riktigt passar matställena. Men lösningen är enkel. Med en doppvärmare går det att fixa lunch innan hotellen dukar fram sina primitiva "complementary" frukost bestående av kaffe och plastförpackade kladdiga winerbröd.

Lördag morgon gick jag upp tidigt för att hinna fixa frukost, kika på väderprognosen och göra en sista justering av packningen av de tre drop bags man fick ha vid kontrollerna. Eftersom banan är stenig, backig och trixig förväntade jag mig att fötterna skulle ta stryk. Jag hade därför börjat tejpa tårna och hälarna kvällen innan och nu på morgonen gjorde jag den resterande tejpningen.

Sedan var det bara att ta med sig all packning till bilen och köra i nästan en timma till Hill Country State Natural Area. Att jag valde att checka ut från hotellet berodde på att jag under loppet inte ville ha något hotellrum att längta till. Jag räknade med att kunna sova i bilen efter att jag vid midnatt (förhoppningsvis) kommit i mål.

I gryningen den 13 januari gick starten. Banan var samma som ifjol. Banläggaren har verkligen lyckats skapa en jobbig bana som vi sprang två varv på. Banan var lika stenig och småkuperad som förra året, men det fanns också vissa segment som var mer lättsprungna. Det gick ganska lätt i början trots stenarna. Temperaturen var lagom men luftfuktigheten hög. Det såg ut som att de utlovade regnskurarna kanske inte skulle komma.

Men jag lärde mig snabbt att den kraftiga regnskuren natten innan skapade en lera som i Texas är helt annorlunda än den jag provat på vid Tour du Mont-Blanc. Här var den inte alltför hal men destu klibbigare. Efter bara några steg på de leriga partierna kändes det som minst ett kilo lera fastnat på skorna. Att då springa var inte att tänka på utan det var bara att leta upp lerfria gräsfläckar bredvid stigen och stenar att skrapa av leran mot (som då blev hala för löparna bakom). Som tur var så var det inte så stor del av banan som var riktigt lerig.

Första varvets 5 mil tog 7 timmar (6h38m förra året). Jag kände mig här lite piggare än förra året. Men det krävs ändå en kraftansträngning att lämna det stora varma tältet vid varvningen för ett nytt varv. Egentligen är en tvåvarvsbana jobbigare än både en envarvs- och en mångvarvsbana. Vid en tvåvarvsbana så har man börjat bli trött vid passeringen samtidigt som man har en mycket lång resa kvar. Det kan vara frestande att inte fortsätta.

Men för mig fanns idag inga tankar på att hoppa av. Det var skönt att passera varvets andra kontroll (Chapas) efter 68 km där jag bröt ifjol. I år var det inga problem att ge mig vidare in i nattdelen av loppet (i jakt på "hermeliner" som jag aldrig hittade i regnet). Denna gång var jag van med nattlöpning och också väl medveten om att loppet tog tid. Ankeln höll också bättre nu. Jag hade helt enkelt ingen ursäkt att inte fortsätta.

Regnskurarna hade kommit, vinden hade ökat och temperaturen hade började sjunka snabbt. Vid kontrollen efter Chapas (Cross Roads) hade jag en av mina drop bags med varmare kläder men jag valde att inte stanna nu. Jag fortsätta istället ut på varvets fjärde delsträcka som var en stenig slinga som tog oss tillbaks till Cross Roads. Nu hade jag blivit rejält kall och det var mycket skönt att få sätta på mig mer kläder i det varma tältet samtidigt som jag åt lite varm soppa, chips och cola. Jag borde nog ha stannat innan jag gav mig ut på slingan. Stoppet hade nog blivit lite kortare då.

De två återstående delsträckorna tog längre tid än vad jag tänkt. Men det fanns ingen orsak att i regnet, mörkret och den mycket steniga kuperade stigen som avslutade loppet att försöka stressa fram. Trots vädret och glest mellan löparna var fortfarande funktionärerna vid den sista kontrollen positiva. De bad leende om ursäkt för att stigen nu var mycket lerigt just innan kontrollen och att kullarna var tuffa både före och efter kontrollen. De förvånade mig genom att bjuda på bönstuvning. Först vägrade jag med tanke på vad magen skulle säga men sedan övertalade de mig. När man har kommit långt i en ultra så är det mycket av maten som smaken har tröttnat på men det här var faktiskt riktigt gott och gick mycket lätt ner. Förhoppningsvis skulle proteinerna och energin hjälpa till.

Nu återstod bara den sista etappen. Där kom jag ifatt en tjej som var lika regnblöt som jag. Vi slog följe och passerade mållinjen samtidigt efter 17h07m. Det är mycket för ett 100 kilometerslopp, men man får då tänka på att loppet är tufft och långsamt till sin karaktär. Tiden är "bara" 56% mer än segraren. Det är bra för att vara mig. Vid min bästa Stockholm Mara (3h46m) låg jag 67% efter segraren. Att segraren tog 11 timmar på sig visar också det att banan var tuff.

Några av löparna som vilade i tältet vid mål såg rejält frusna ut. De var nog inte lika vana vid kyla som jag. Men glad är jag att loppet inte gick dagen efter eller längre norrut i Texas. Det var mycket prat på TV om en kraftig storm med mycket isigt underkylt regn som närmade sig norrifrån. Eftersom tältet hade filtar och en gasolvärmare så hade vi det mysigt medan vi småpratade och åt av det som fanns vid målet. Sen var det dags att dra mig tillbaks till bilen för att försöka sova resten av natten.

Jag fick många gånger kommentaren "So you are the Swede. Did you really come only for the race". Kändes kul. Jag bev accepterad som en i gänget i den trevliga stämningen bland löparna på ett nyfiket sätt. Arrangören lånade ut en filt till mig när jag sov i bilen den återstående delen av natten efter målgången. På morgonen blev det prisutdelning och varm rejäl frukost. Krafterna hade återvändt och leendet fanns kvar. Gick lite konstigt gjorde vi nog alla på morgonen men det gick snabbt över.

Det var skönt att åter checka in på hotellet och få en varm dusch. Jag hade känt mig ganska smutsig när jag sov i bilen trots att jag bytt kläder. Men vattnet gjorde att det sved lite i rivsåren på benen från den vassa växten Texas Sotol som växte över stigen. Jag sköljde bort leran från kläderna och packade väskan. Flyget hem skulle gå morgonen därpå. Det var skönt att efter en skön sömn i en riktig säng vakna och känna att benen hade återhämtat sig ganska bra.

Jag är nöjd med loppet och jag fick den genomkörare som jag ville ha inför Western States och samtidigt undvek jag att dra på mig skador. Trampade snett på stenarna gjorde jag iof redan första timman men sedan tog jag det försiktigare för att inte min svaga vrist skulle protestera för mycket. Tog det alltså lugnt. Ville inte heller bli för sliten med tanke på att det bara var tre veckor till nästa lopp − Rocky Raccoon 100 miles som anordnas av samma arrangör som Bandera. Konstigt förresten att det loppet heter 'Rocky' när det är Bandera som har stenarna.

Det är helt klart skönt att som långlåpare ta ett kortare avbrott från den svenska vintern.

Statistik: 107 startade. 36 bröt. 6 klarade loppet under 13½ timmar. Jag kom 40:e.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008