Top > Comrades > 2005

Comrades 89 km
16 June 2005

Jan Söderkvist

Comrades är för sydafrikanerna mer än vad Vasaloppet är för oss. Det är en folkfest som direktsänds i TV. Med 14.000 anmälda löpare och en publik som är engagerad, riklig och ljudlig kan det inte annat än bli en folkfest. Publiken är till och med mycket bättre än i New York och längs Göteborgsvarvet. Lägg till möjligheten till safari och till att se en ny världsdel och ett afrikanskt land så blir en resa till Comrades svår att motstå.

Här kommer en mycket kort sammanfattning från mitt lopp.

Jag och Robert Alnebring flög ner tre dagar innan loppet. Planet landade på morgonen efter en lång nattflygning via Frankfurt. Direkt efter att checkat in på hotellet gick vi till den mycket stora nummerlappsutdelningen. Där kan man vandra runt länge. Blir man hungrig finns också mat. Bakad potatis med bolognesesås var en överraskande god höjdare. Komiskt var att vi nästan direkt fångades av en journalist för den stora lokala dagstidningen. De ville veta vad vi tyckte om allt och varför vi ställde upp. Det var ju inte så lätt att svara på alla frågorna eftersom vi precis landat. Dagen efter kunde vi läsa citaten om vad vi sagt.

Under dag två passade vi på att följa med en guidad busstur av banan. Det var skönt att sitta ner. Guiden hade sprungit loppet många gånger och gav intressanta tips. Han förklarade bl.a. att det kunde vara kallt vid start (vilket det också var) och att många använde gamla slängbara strumpor som vantar. Loppets många ökända upp- och nedförsbackar kommenterade också guiden i detalj. Under turen stannade vi ett antal gånger. Ett av stoppen var vid Shosholoza som är en skola för handikappade barn. Där bjöds vi på en entusiastisk sång- och dansuppvisning. Barnen var lika ivriga på att heja på oss när vi passerade under loppet.

Dag tre var det vila som gällde. Vi skulle ju upp mycket tidigt dagen efter för att hinna med bussen till starten. Men vi hann ändå med en sista kolhydratladdning på kvällen via hotellets pastabuffe. Det märktes att det bodde många afrikanska löpare med deras tränare på hotellet. Det var intressant att under frukosten dagen efter loppet se att loppet slitit även på dem. Det var nog ingen av oss som gick helt obehindrat.

Efter en förhållandevs god natts sömn vaknade vi ganska sömndruckna. Bussarna skulle gå ca två timmar innan start och innan dess skulle vi hinna äta frukost. Den sköna värmen i bussen uppmuntrade till ett sista försök till sömn. Kontrasten blev stor när man klev av bussen. Det var svalt och den slängbara tröja och vantar (dvs strumpor) jag hade förslog inte långt medan vi väntade på Chariots of Fire och startskottet 05:30.

Precis som tidigare ultror var det en fin känsla att se, men inte störas mentalt, av att kilometrarna och timmarna bara flöt förbi under loppet. Kändes som att springa med ett stort leende de första 7 milen. Publiken var fantastisk. Många hade dagarna innan mutat in små gräsytor till sig själva där de under loppet satt och grillade och hejade. Lätt att få kontakt med publiken. Var faktiskt en hel del (mest vita ?!) som hejade "Go Sweden" när de såg min lilla flagga på tröjan. Några försökte med "Go Denmark" eller "Go Norway", men då fick det kommentar från mig. Både publiken och jag gillade att munhuggas .

Detta år gick loppet ut mot kusten från Pietermaritzburg till Durban (byter riktning varje år). Denna riktningen sa alla är värre pga att nedförsbackarna sliter mer än uppförsbackar. Vet inte om jag håller med. De första 5 milen är mycket kuperade så de sliter också. Tog det medvetet lugnt redan från början och såg redan där uppförsbackarna som en positiv möjlighet att vila med lite promenad. Låg på drygt 6-minuterstempo. De längre nedförsbackarna kom efter 5 mil. Benen klarade dem bra. Min snabbaste 5-km:er kom faktiskt mellan 65-70 km. Synd bara att jag inte kunde utnyttja nedförsbackarna de sista 15 km:arna där det blev nästan 9-minuterstempo istället.

Vid starten klockan 05:30 var det ca 6 grader och en kall bris, men så fort solen gick upp så steg temeraturen till kring 25 grader (kallt enligt Sydafrikanerna). Vätskekontrollerna låg tätt och efter 5 timmar började jag fundera på om jag druckit för mycket och minskade drickandet. Två timmar senare insåg jag att jag kanske borde gjort tvärt om. Det kan ibland vara väldigt svårt att tolka kroppens signaler rätt. Bestämde mig för att promenerade större delen av de sista 15 km:arna. Ville ta beslutet innan kroppen sa ifrån. Troligen gick kroppen varmgång, kanske pga salt- och vätskebrist. Efter loppet var kroppen och utandningsluften mycket varm, nästan som att jag hade feber. Ett svalt bad hjälpte.

Eftersom jag drog ner farten i tid så tidigt kunde jag fortfarande njuta även av loppets slutfas utan att må illa. Trots fartminskningen tog andra halvan bara drygt 45 minuter längre än första. Jag är mycket nöjd med tiden. Innan loppet hade jag målet att klara maxtiden på 12 timmar. Med lite flyt hoppades jag kunna klara 11 timmar. På nummerlappsutdelningen sa ringrävarna att en rimlig sluttid var 9:45. De fick nästan rätt. Om jag inte dragit ner farten rejält sista 15 km:arna borde jag haft god chans att klara 10-timmarsgränsen. Nu blev det 10:18 och en 5940:e placering vilket är bara 36 minuter långsammare än när jag åkte Öppet Spår 1995 (jag är en urusel skidåkare men var för nyfiken för att låta bli ÖS). Om jag räknar med de som bröt så kom jag på den övre halvan av resultatlistan bland alla afrikaner.

Visst är Comrades tufft men med klok fartstrategi kändes det inte svårt. Det var en helskön upplevelse att kunna klara av 89 km. Jag rekommenderar verkligen loppet.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008