Top > Gax 100 miles > 2006

En happening på Österlen
16-17 september 2006

Jan Söderkvist
Foto: Sara Wennerholm, Stefan Samuelsson och Ivan Bretan

Det är mitt i natten och du har varit ute i 15 timmar. Plötsligt syns två små ljuspunkter på stigen. Din trötta hjärna funderar på om det är ögonen på en katt som pannlampan reflekterar i. När du kommer närmre ser du en hermelin titta på dig. Vi blir båda lika förvånade men hermelinen tar det säkra före det osäkra och försvinner. Allt passerar så snabbt men upplevelsen gör det lättare att fortsätta mot soluppgången som kommer om några timmar.

Att ta sig fram 161 km till fots utan vila kan verka orimligt för den som inte provat men det är en härlig känsla när man är därute. Att möta djur och natur i sin rätta miljö, känna vädrets växlingar och att möta soluppgången ger starka känslor. Man lär sig snabbt att kroppen tål mycket mer än vad man tror. Det är den mentala biten som sätter gränsen, att våga anta utmaningen, att behålla en positiv syn och att inte släppa fram "varför"-tankarna. Känslan av att klarat av det är svår att beskriva och minnena kommer att finns kvar länge.

Varför just 161 km? Förklaringen är enkel. Det är helt enkelt 100 miles vilket är en mycket klassisk distans för ultralöpare i USA. Sträckan är tillräckligt lång för att ge en rejäl utmaning utan att vara oöverkomlig. 100 miles-banor går oftast i vacker natur vilket stärker helhetsupplevelsen men i gengäld är de oftast ganska tuffa. Exempelvis innehåller det mest klassiska 100 miles-loppet, Western States Endurance Run, 5000 höjdmeter uppför och 7000 nedför i temperaturer som vissa år klart överstiger 40°C. Det var Western States som gjorde att intresset för terrängultror tog fart för drygt 30 år sedan.

I USA ordnas numera över 40 stycken 100 miles-lopp varje år men i Norden har aldrig ett sådant lopp hållits − ända tills nu när Stefan Samuelsson tog initiativet till loppet gax 100 på Österlens vandringsleder.

Den 16 september stod vi på S:t Knuts Torg i Ystad. Vi var sex löpare som skulle skriva Nordisk löparhistoria på denna klassiska ultradistans. Vi var förväntansfulla och trodde nog alla att det skulle bli en lätt utmaning. Om man tänker på Österlen så är det lätt att hamna i den fällan.

När starten gick klockan tio kändes det som ett kompisgäng som gav sig ut på sin vanliga morgonjogg. Stefan hjälpte oss att hitta ut ur Ystad. Av bara farten höll vi sedan ihop ganska länge. I början var det mycket böljande grusvägar och några kortare asfaltsträckor. Landskapet speglade min bild av Österlen.

Vid 23 km växlade vi från Skåneledens Nord-sydled till Österlenleden som vi sedan följde till mål. Inslaget av skog och lättlöpta stigar blev tydligare. Den utlovade solen uteblev vilket gav en lagom temperatur. Den starka ostvinden störde bara ibland eftersom banan oftast låg i lä. Under natten mojnade vinden lite och temperaturen sjönk inte så mycket. Förutsättningarna var alltså goda och jag var optimist om att klara banan på 24 timmar.

Vid 66 km kom vi till den första av loppets två riktiga kontroller. Där hade vi möjligheten att ha en påse (drop bag) liggande. Det stabila vädret gjorde att jag istället för ryggsäck körde med två handhållna flaskor och vätskebälte som jag nu fyllde med sportdryckspulver, geler och banan. Jag valde också att ta med en tunn överdragsjacka som jag bar som halsduk i avvaktan på nattkylan som aldrig riktigt kom. En pannlampa, en liten ficklampa och reservbatterier smög sig också in i extravikten eftersom skymningen bara var någon timma bort.

Tidsoptimismen höll i sig till någon mil efter kontrollen. De första fem milen gick mycket lätt och jag kunde spara på krafterna. Sen blev banan ”ovän” med mig när underlaget byttes mot buckliga beteshagar och svårare och mer kuperad terräng. Dessutom blev navigeringen utmanande eftersom de klassiska orangea markeringarna som brukar märka ut vandringsleder var svårare att se i mörker, speciellt i beteshagarna när man inte såg hagens andra sida. Men när vi närmade oss Hanöbukten i höjd med Brösarp hjälpte vinden till långt innan vi nådde vattnet − det var bara att följa vågornas brus.

En ny fas började när vi nådde vattnet efter halva loppet och skulle följa stranden tillbaks till Ystad. Underlaget blev nu till stor del sand, ibland hård och lättsprungen men allt som oftast lös och tungsprungen. Resan kryddades av taggiga nyponbuskar och stränder som slutade i återvändsgränder som dök upp precis som för att retas.

Navigeringsutmaningen fortsatte även nu. Jag, precis som de andra löparna, höll på att bli kvar på Stenshuvud mitt i mörkret. Det var bra markerat vid klättringen upp till toppen men inte när vi skulle ned söderut. Höll på att bakvägen komma tillbaks ut norrut därifrån jag kom. Som tur var kändes det fel att plötsligt få vågornas brus på höger sida och det var bara att vända. Efter ett tags insåg jag att skyltarna till "naturrum" skulle följas istället för undvikas. Visst blev det en del irrande och felspringningar men det skrattade vi gott åt efteråt. Varje 100 miles-lopp skall ha sin egen särprägel.

Konstiga saker händer när man är ute länge på natten. Det är inte bara avståndsbegreppet som ändras och djurens lysande ögon som kan sätta fantasin i rörelse. Kom på mig med att mitt i natten nynna på "Vi går över daggstänkta berg" (daggen kom framåt småtimmarna) och "Hej tomtegubbar". Kändes komiska att tänka på julsånger och leendet blev bredare. Missade älgen och fladdermössen som de andra såg, eller så var jag för trött för att ögonen skulle rapportera det till hjärnan. Mötte ofta yrvakna kor och hästar i hagarna men vi var förvarnade om att de var ofarliga − och det stämde. De var mer nyfikna och ville ha sällskap.

Även om få visste att ett långlopp pågick så fick man nästan alltid ett leende från de man mötte. Det påminner mig of 89-kilometersloppet Comrades i Sydafrika. Där går man fram till någon i publiken om man vill ha något speciellt. Jag kom på att samma taktik fungerar i Sverige. Fick fylla på vattenflaskorna mitt i natten vid ett hus när jag sprang fel och hade tur att husägaren just kom körande. Att gå in på en fin restaurang och få härligt iskallt vatten fungerar också, för att inte tala om hur ivriga campinggäster blir när man frågar om de har en banan till övers. Detta är typiskt för ultror. Löparna stöttar varandra och man har tid till att tacksamt ta emot omgivningens ovana stöd, och att bjuda lite på sig själv.

Benen hade nu börjat protestera och nu blev det nästan uteslutande promenad. Hälarna och fotsulorna hade uppenbarligen inte glömt Tour du Mont-Blanc som jag sprang tre veckor tidigare. Plötsligt lyste marschaller upp stranden. Jag hade efter 19 timmar och 122 kilometer nått den andra stora kontrollen. Härligt gott att sitta ner och få varm tomatsoppa och en pratstund. Tack Tomas och Stefan för det spontana initiativet att ordna denna kontroll mitt i natten.

Gryningen kom strax innan Sandhammarens fyr. Förhoppningen om 24 timmar var sedan länge glömd. Vi följde fortfarande den breda sandstranden som nu var stadig att gå på om man höll sig nära vattnet. Men det fanns också sträckor där sanden var mjuk eller stenig och mycket tidsödande att ta sig fram på. Stränderna var lika ödsliga som när vi passerade Simrishamn mitt i natten, sånär som på en död tumlare som passerat bäst-före-datumet. Kändes konstigt att inse att andra låg och sov medan vi var ute och "jobbade".

På långt håll syntes Kåseberga torna upp sig. Dit upp skulle vi för att få närkontakt med Ales stenar. Utsikten var magnifik och vädret perfekt. Kontrasten mot nattens inspirerande spänning var stor. Passade på att köpa en cola från den morgonöppna butiken i fiskehamnen nedanför Kåseberga. Bra knep för att hålla tröttheten långt borta.

Återstod nu "bara" en halvmara och ett antal beteshagar och kullar att passera. Konstigt nog protesterade inte benen mot klättringen in i och ut ur hagarna, men benen var inte lika slitna som fötterna. Vilken skön omväxling det var att sista kilometrarna gick på hårt underlag. Borde kanske inte nämna det men några av parkbänkarna fick besök. När jag tänker tillbaks känns det som att Ystad och S:t Knuts torg dök upp "innan jag visste ordet av", men just då kändes sista milen väldigt lång. Vittringen av målet gjorde ändå att de branta trapporna på bron över vägen just innan målet gick lätt och "snabbt".

När jag passerade mållinjen som överraskande segrare i herrklassen kändes det som tidig morgon trots att klockan var 13.21. Möttes av medalj, T-shirt, mackor och annat gott. Där satt redan norskan Sharon Broadwell som mycket värdig vinnare av gax 100, och av ett par fina löparskor. Fyra av oss nådde ända fram till målet.

Satt vid målet ett bra tag och pratade innan jag gick till duschen. Aj aj vad stelt. Höll på att inte få med mig benen. Men konstigt hur snabbt kroppen återhämtar sig. Redan helgen efter sprang jag Lidingöloppet på en för mig normal placering. Det skulle jag inte vågat göra om gax 100 varit en halvmara eftersom den distansen sliter hårdare på mig.

Återigen gav ultra mersmak. Distansen och lopp i vacker natur där man är på väg någonstans passar mig. Ultror ger mer utrymme till att uppleva eftersom det gäller att ta det lugnt och spara på krafterna för att totalt sett komma fortare fram. Gax 100 är typexemplet och jag rekommenderar det starkt. Till nästa år kompletteras loppet eventuellt med en 50-mile-sträcka (åtta mil, se www.gax100.info.se).

Stort tack Stefan och alla som hjälpte till att ge oss möjligheten att få uppleva Österlen och denna klassiska ultradistans. Det händer mycket inom ultrasverige just nu och alla förutsättningar finns för ett riktigt spännande 2007. Våga prova ultra!

Artikeln har tidigare publicerats i Runner's World nummer 9, nov/dec 2006.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008