Top > Gax 100 miles > 2007

En happening i repris
4-5 augusti 2007

Jan Söderkvist
Foto: Stefan Samuelsson, Sara Wennerholm och Inga Samuelsson

Vi som deltog förra året har berättat många spännande historier om våra upplevelser. Det har säkert bidragit till att stärka ryktet om ett häftigt lopp som är tuffare och mer variationsrikt än vad man tror Österlen kan erbjuda. Det är helt enkelt en utmaning som är svår att inte drömma om för en ultralöpare.

Ryktet har också spridit sig utanför sveriges gränser. En bidragande faktor är här också att det inte finns så många 100 miles-lopp i Europa. Totalt kom löpare från sex nationer till start.

Vi var 16 löpare som ivrigt väntade på S:t Knuts Torg i Ystad klockan 08:00 för att få ge oss iväg på våra 161 kilometrar. I år startade vi två timmar och en dryg månad tidigare. Vi skulle alltså hinna mer än tre timmar längre i år innan solen gick ner. Vi hade att se fram mot hela tre större vätskekontroller vilket är en mer än förra gången. Två av dem skulle vi få se i dagsljus.

I år fanns också möjligheten att springa halva sträckan. Nio personer antog utmaningen att starta klockan 21:00 nära Haväng norr om Kivik. Deras lott var att börja den tuffare andra halvan av gax 100 med nattlöpning.

Precis som förra året tog Stefan Samuelsson täten för att visa oss den trixiga vägen ut ur Ystad. Han blev dock snart ifrånsprungen av fältets italienare, Giovanni Torelli. Men Giovanni missade ett antal gånger med kartläsningen och kunde därför inte försvara sin tätplats eftersom turen hans blev mycket längre än 100 miles.

Fältet spreds långsamt ut. Vid den första vätskekontrollen efter 42 km ledde Giovanni på 4:12 tätt följd av loppets överraskning Adrian Dahlquist. Adrians längsta lopp innan gax var en halvmara. Frågan var hur länge han skulle orka.

Loppets andra delsträcka tog oss ut mot kusten och Haväng. Här fanns möjlighet att fylla på vätska vid ett antal av Skåneledens vattenkranar men de två kranar jag satsade på hade skyltar att man helst inte skulle dricka vattnet. Det hade hunnit bli varmt och det kändes att vätskenivån var låg. Det räckte inte att jag hade toppat upp flaskorna fem kilometer efter förra kontrollen när jag passerade ett hus. Men problem brukar alltid lösa sig och så gjorde det även denna gång. Strax efter Brösarps backar mötte jag ett par vandrare som undrade vad löparna de mött höll på med. När de förstod att vi var ute på ett långt äventyr tog de direkt fram en stor flaska vatten och undrade om jag ville ha. Den reaktionen av snällhet och nyfikenhet var så typisk för de vi mötte.

Vid andra vätskekontrollen vid Haväng och Skeppargården tankade vi upp med vätska och mat. Otto Elmgart hade här kopplat greppet och passerade på 8:45. Adrian låg fortfarande på en andraplats som nu var betryggande. Jag passerade på 9:39 som delad femma. Pannlampa och lite varmare kläder åkte också på eftersom detta var sista kontrolen innan skymningen.

Förra året passerade jag Skeppargården efter att det blivit mörkt. Som jag kom ihåg det väntade mig långa sandhedar längs kusten som tog tid att passera. Tala om min förvåning när jag nu i dagsljus upptäckte att det fans en fin lättframkomlig stig några meter längre inåt land som dessutom var utmärkt med vandringsledens oranga markeringar. Det är helt klart skillnad att hitta i dagsljus och i mörker. Det gick nu fortare att ta sig fram och jag kunde också undvika några av de felnavigeringar jag gjorde ifjol.

Det var först efter Simrishamn efter 105 km som jag behövde använda mitt lyse fullt ut. Strax innan Simrishamn passade jag på att fyllde på vatten vid en camping, men butiken där hade redan stängt så jag kunde inte köpa den varma korven jag siktat in mig på. Även inne i Simrishamn hade korvkiosken stängt. Där hittade jag Frederico Hernandez som just bestämt sig att bryta. Hans familj bjöd på cola medan jag försökte övertala honom att fortsätta. Den maten jag inte hittade i Simrishamn hittade jag några km söder därom. Där fanns en av tyskarnas anhöriga som plötsligt plockade fram en stor kastrull med spagetti som hon gjort åt oss löpare. Den satt fint och var nog den bästa maten jag åt den helgen. Jag vet inte om det var psykologi, men det gick klart lättare att springa därefter. På samma sätt hade ett picknickande par just innan Stenshuvud bjudit på en macka när jag passerade. Tänk vad många snälla människor det finns.

Soppan jag fick vid den tredje kontrollen vid Sandhammarens fyr gick också ner lätt. Ivan Bretan, som inte kunde ställa upp pga en hälseneskada, hjälpte till vid denna kontroll. När han agerade pacer och följde med mig några hundra meter för att visa vilken stig jag skulle vika in på passade vi på att jämföra lysen inför nästa års Western States. Men det var först några kilometer därefter som jag gjorde min enda stora navigeringsmiss. Strax innan Löderups strandbad kom jag vilse där vi skulle göra en avstickare ner åt kusten för att sträckan skulle bli exakt 100 miles. Det fanns mycket stigar här och min motivation var just då lika dålig som mitt färgseende. Jag hade helt enkelt problem med de oranga markeringarna i gryningen.

Jag lyckades dock reda ut situationen och kunde fortsätta till Kåseberga och Ales Stenar. Utsikten förra året var magnifik ut mot havet. I år var luften fuktigare och soldiset mer märkbart. Det gjorde att den fina utsikten denna gång istället var in mot land där dimman låg i dalgångarna och "bergskedjor" stack upp däremellan. Skåneleden är inte bara variationsrik längs leden utan även från gång till gång.

Efter backarna vid Kåseberga insåg jag att jag hade en god chans att gå under 26 timmar. I så fall skulle mina fyra 100 miles-lopp vara jämnt utspridda (23h, 25h, 27h och 29h). Sagt och gjort. Jag skyndade på längs asfalten norr om Kabusas skjutfält. Där kom jag ifatt engelsmannen Ross Nugent som sprang 50 miles-varianten och som jag slog följe med längs den sandiga stigen fram till campingen vid Nybostrand där Ross gjorde ett stopp. Det var här som jag förra året fyllde på vattenflaskor och försökte få tag på något ätbart. I år svarade kroppen mycket bättre och jag kunde fortsätta direkt. Inte heller parkbänkarna frestade på samma sätt som förra året. Jag nådde målet som sexa efter 25:34:56, vilket var nästan två timmar snabbare än förra året.

Många av löparna hängde kvar länge vid målet. Det var en fin dag och stämningen var uppslupet trevlig. Det var bara positiva kommentarer. Speciellt en av tyskarna som var van med trakterna kring Berlin var helt fascinerad av alla djur han sett. Han var mest glad över att ha sett en orm (överkörd på en väg). Han fångade också andan hos alla människor vi löpare mötte när han beskrev hur vänligt bemött han blivit och hur lätt det varit att be om vattenpåfyllning.

Själv fick jag inte se någon hermelin denna gång. Jag fick nöja mig med en räv och en ringlande orm, och att få mota bort ett flock kor som stod mitt på stigen. Närkontakt med naturen är verkligen ett av gax 100:s kännetecken.

Statistik 100 miles: 16 startade. 10 kom i mål. Segrade gjorde Otto Elmgart (18:49:18) följd av Adrian Dahlquist (21:23:50).
Statistik 50 miles: 9 startade. Alla kom imål. Segrade gjorde Paul Westesson (10:04:03) följd av Franklin Wood (10:53:05).

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008