Top > London-Brighton

London to Brighton Road Running Race 87 km
2 oktober 2005

Jan Söderkvist

ABBA vann Eurovisionsfestivalen 1974 i Brighton med låten Waterloo. Varför då inte som svensk ta och springa från Waterloo till Brighton?

Nåväl, man får ta det som bjuds. Sedan början av 20-talet går (eller rättare sagt gick) det ett ultralopp mellan London och Brighton. På vägen från omklädningsrummet till startlinjen passerar man Waterloo Station, så man kan säga att loppet går från Waterloo till Brighton. I år var 126 löpare anmälda till den 87 km långa sträckan. Lite förvånande var att de flesta inte hade sprungit loppet tidigare.

Starten gick vid Big Bens fot. Startskottet var Big Bens första 7-slag på morgonen (on the "B" of the first Bong). Sedan bar det av österut över Westminster Bridge för att sedan fortsätta söderut mot londonförorten Brixton.

Det var lite småkyligt vid start men efter bara någon kilometer passade jag på att ta av mig den slängbara extra T-shirten jag hade på mig. Strax efter Brixton Hill kom första 5-miles-markeringen och första vätskekontrollen.

Hittills var det bara att flyta med. Fältet hade spritts ut men det var fortfarande löpare i närheten både framför och bakom mig. Det var förvånansvärt lätt att hitta vägen. Det fanns många funktionärer och skyltningen på lyktstolparna var lätt att se på avstånd. London är verkligen ganska öde en tidig söndagmorgon så det var inge problem med att behöva stanna i korsningar. Det hjälpte också att man kommer mycket snabbt in i normala bostadsområden söder om The City. Det var nog bara en korsning efter 2 mil(?) som jag behövde stanna till vid en vägpassage.

De första 24 km gick i London med mer och mer förortsliknande bebyggelse. Sedan kom plötsligt en uppförsbacke in mot en kohage och smalare skogsvägar. Bra tyckte jag, men ganska snabbt blev det mer normal landsväg och asfalt, ofta utan trottoar. Vi siktade nu in oss på Surreys and Sussexs böljande landsbygd. Ibland sprang vi i öppet landskap men oftare hade vi häckar bredvid oss. Som omväxling sprang vi ibland genom bebygda områden. Det var en variation som gjorde att det inte kändes långtråkigt. Det hände hela tiden saker med omgivningen. I varje stad och by fanns det funktionärer och skyltar som såg till att vi sprang rätt. Det gick därför lätt att springa med "autopiloten" ilagd även om jag inte hade någon karta med mig.

Det var ett typiskt "road" race. Som ni säkert vet är mindre engelska vägar ofta smala. Det var därför inte konstigt att det ibland kändes lite kymigt att springa på vänster sida i en obefintlig vägren. Vänstertrafiken gjorde ju att bilarna då kom bakifrån. Men arrangörerna ville att vi sprang på vänster sida av någon konstig anledning. Som tur var var det inte den stora motorvägen vi sprang på. Men i mitten av loppet var trafiken trots det hårdare när det hela tiden kom Land Rovers bakifrån. Även de utnyttjar första söndagen i oktober för att ta sig mellan London (Crystal Palace Park) och Brighton (Madeira Drive). I år var det 814 Land Rovers som deltog enligt Wikipedia.

Loppet fortsatte att vara småkuperat. När man närmar sig Cuckfield efter ca 35 miles (ca 55 km) började en nära tre kilometer lång slakmota. Det är här som ryktet säger att kroppen börjar protestera på allvar och det snabba kan bli förändringar bland tätlöparna. Jag tog det därför ganska lugnt uppför vilket tydligt påverkade denna 5-mile-sträckan. Men samtidigt bidrog hushållandet av krafter säkert till att jag klättrade tio placeringar härifrån.

Men det som kommer upp måste också ner. Det finns även långa nedförsbackar som kan slita på de främre lårmusklerna (quads) om man drar på för hårt. Det gäller alltså att vara taktisk med farten både uppför och nedför. Detta gäller generellt för långa ultror och är en av förklaringarna till varför bra ultralöpare ofta är äldre än eliten i andra löpgrenar. Tålamod är något man lär sig med tiden.

Jag måste erkänna att jag inte kikat så noga på beskrivning av rutten. Jag blev därför överaskad då det var en mil kvar och vi fick en stor ås framför oss. Självklart antog jag att vi skulle springa runt öster om den, men ack ... över den "lilla" backen vid Ditchling Beacon skulle vi. Det blev att gå uppför den 1½ kilometer långa backen. Belöningen var en fin utsikt där man nu kunde skönja kusten och Brighton.

Men de trötta springmusklerna måste ha vilat under de 140 höjdmetrarnas stigning (ca 10% lutning). Det gick konstigt nog lättre att springa efter Ditchling Beacon, fast det kan ju berott på att den återstående knappa milen var mest utför. Den sista kilometern var brantare och gick inne i Brightons förorter. Det var en skön känsla att nå målet i parken ‘The Level’ en dryg kilometer från havet. Förr i tiden tillät trafiken att löparna fortsate ända ut till vattnet. Man passerade då Brightons kungliga paviljong just innan målet. Denna paviljong, tillsammans med big Ben, är de viktigaste landmärkena som förknippas med loppet.

Vätskekontrollerna fanns var 8:e km. De serverade vatten och enkel sportdryck/saft. Utöver det kunde man i förväg lämna in eget till de olika kontrollerna (banan, bagels och egen sportdryck för mig). Det fungerade bra. Tidsmässigt var jag ungefär där jag tänkt mig även om det kändes tungt redan efter halva loppet. Benen mådde bra efter loppet. Ingen kramp eller stelhet. Jag intalade mig att det utöver bra träning delvis berodde på att jag för första gången provade att aktivt kompencera saltförlusten i svettet.

Efter loppet kördes vi löpare till en idrottshall med dusch, pub, prat löpare emellan och en rejäl typisk engelsk prisutdelning. Sedan hade arrangören ordnat en buss tillbaks till London. Jag var nöjt sömnig under den 2,5 timmar långa bussresan tillbaks till omklädningsrummet nära Waterloo Station. Cirkeln var nu sluten. Efter en uppmjukande promenad kom jag till hotellet där jag direkt somnade djupt.

Det positiva är att det var ett kul lopp med fint väder i år. Det märktes att arrangören är rutinerade. Det negativa var att det kändes lite kymigt att springa så nära bilarna och att loppet kanske kommer att läggas ner (se nedan).

Statistik: 126 anmälda. 110 startade. 101 kom imål. Jag kom 84:a på 9h13m. Maxtiden var 9h45m. Bara 7 löpare klarade loppet under 7 timmar.

Loppets framtid

Tyvärr har eldsjälen Ian Champion tvingats lägga ner loppet. Jag var alltså sista årgången av löpare som fick springa loppet. Förhoppningsvis kan loppet återuppstå, men det ser mörkt ut just nu. Följande är saxat från loppets hemsida: www.roadrunnersclub.org.uk/?q=l2bcancellation

The 2005 race was the fifty-fifth consecutive race, held on the first Sunday in October. Largely because of the success of the first race in 1951, the Road Runners Club was formed in 1952 with one of its main objectives being the continuation of the race as an annual event. The majority of the early members were already members affiliated Athletic Clubs and they were able to get their own clubs involved. Because the RRC has always been a 'national' based organisation rather than 'local', the race organisation has always relied heavily on the loyalty and support of these local athletic clubs as well as its southern based membership along the whole course and in recent years as far away as the Midlands. The continued loyalty of many of these clubs over many years help ensure the race survived for 55 years.

The time has now come where the main 'on route' organisers and their loyal helpers are almost all well into their sixties or older. Most are also local club members as well as RRC members. Several of us have been involved with the race for more than half of the total number. As we all know, road running has become the target of PC and excessive bureaucracy combined with evermore traffic on the roads. In 1967 race day moved from Saturday to Sunday for safety reasons but then Sunday too, became the victim of the abolishment of Sunday trading laws. Organisation had become increasingly difficult to the extent that unless younger dedicated organisers and helpers agreed to take over the race it would not take place this year or in the future. I have made appeals in magazines and on the race web site which have brought little response. I drew up a rough plan of what I saw as being required for the continuance of the event. I also said that the overall organiser and the section leaders would need to be in place by the end of March/early April. I and all the experienced people currently involved would be available to guide a new team for this and probably next year to assist a smooth handover.

Clubs were asked that they made their club members aware of this my final attempt to save the race. Throughout the 'plan', I placed emphasis, on the fact that any new people/team(s) would need to make it an ‘on going’ rather than a ‘one year’ commitment for the race to continue.

There was absolutely no obligation for anyone to make an offer of their help and no offence would be taken if no response were forthcoming from any club(s). This was my final try so that I can at least say I gave it my best shot. I also emailed other clubs where postal addresses were unavailable all, London, Surrey, or Sussex based.

At the end of the appeal was included a full list of all the clubs contacted so each one knew who else had been approached Unfortunately response has been minimal with only one positive response to take on a section of the race with on going support. The others could only offer continued support on the day.

This lack of response is not an indictment of Road Running in any way. Road running as an athletic discipline has become in the context of event organisation, ‘a victim of its own success’. Currently there are far more affiliated Clubs and a far greater annual ‘Road Race’ fixture list. More and more clubs organise and promote their own local events and active runners also compete far longer right through numerous age and grade categories. This places a continuos strain on many events, to gain even ‘local’ organisation support.

The London to Brighton event held on ‘open roads’ has for some years been the longest annual event held in the UK. Sadly because of the distance involved and being a ‘point to point’ race, it too has fallen victim to this current on going situation. The RRC Council have reluctantly agreed that this race will not be held this year or in the immediate future.

Ian Champion, RRC Vice President and London to Brighton Race Organiser

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008