Top > Two Oceans Marathon (upplevelser)

Upplevelser från Two Oceans Marathon 2003

Läs om:
Sammanfattning av loppet
En deltagares perspektiv
Resultat (Norden)

Two Oceans Marathon 2003

Långlöpning är kultur, om det är sant någonstans så är det i Sydafrika. Där finns världens två största ultralopp. Störst är den nio mil långa Comrades på östkusten och två är Two Oceans Marathon på Godahoppsudden. Trots att den kallas marathon är det ett ultralopp om än ganska kort, bara 56 kilometer. Start och mål är i New Lands, en av Kapstadens södra förorter. New Lands verkar förresten vara rena svenskbygden. Vi samlas utanför Ohlsons Bryggeri och i närheten finns bland annat Noreen Street och Mariedahl Lane.

Vi är cirka 6000 löpare som ska springa långa banan. Strax efter det långa loppet startar en halvmara och i år är det ungefär lika många som springer denna. Fortfarande är det mest sydafrikaner men antalet utlänningar ökar och börjar närma sig tusentalet. I år är antalet deltagande svenskar över 20 då Springtime arrangerat en resa.

Det är mörkt när vi startar och den första timman springer vi i gatlampornas sken. Inte för att jag tycker att det är någon dålig belysning men så länge det är mörkt har de för säkerhets skull bemannat kilometerskyltarna med utropare som talar om hur lång man har kommit. Kanske lite kuriosa men jag ser det som ett exempel på hur arrangören lägger sig vinn om de små detaljerna. Ett annat exempel är vätskekontrollerna. Inte nog med att de ligger tätt och att de är väl utdragna så att det aldrig blir någon trängsel. Och servicen där är helt superb. Vatten och sportdryck delas ut i förslutna påsar. Ett litet bett i hörnet och man dricker i farten utan något slabb. Coca Colan får man oftast i plastflaskor. På ett par ställen är det emellertid pappmuggar. Där har de, för att undvika onödigt skvimp, klämt ihop muggarna så att det blir en pip att dricka ur. Det var just det här med att tänka på de små detaljerna. För övrigt så sa jag att de delar ut vätska. Det var tredje gången som jag var här och på de tre gångerna har jag endast en gång tagit någonting från ett bord. Allt annat har jag fått direkt i handen.

Namnet Two Oceans kommer av att man springer längs både Indiska Oceanens och Atlantens kust. Först är det en lång raksträcka ned till False Bay, som räknas till Indiska Oceanen (att gränsen mellan Indiska Oceanen och Atlanten har flyttats struntar vi i nu). Därefter springer man tvärsöver halvön till Atlantkusten och därifrån norrut via det kända Chapmans Peak tillbaka till Newlands. Tyvärr har atlantvägen varit stängd i fyra år på grund av vägras.

När vi har kommit till Fishhook vid False Bay har det hunnit ljusnat. Innevånarna lagar sin frukost längs vägen och grillröken ligger tät över nejden. Längre inåt landet är det inte mycket folk som bor och grillröken lättar, istället tätnar dimman och sikten är knappt 40 meter när vi börjar klättra upp för den första backen. Det finns bara två backar den första är 7 kilometer lång och den andra 6 plus lite små knixar mot slutet. På väg upp mot första toppen, 300 meter över havet, passerar vi molngränsen och får solsken. Sedan är det dags för en lång härlig nedförsbacke och även dags att svänga norrut mot New Lands och målet nedanför Table Mountains.

Det här var 34:e gången som loppet gick och det är gott om veteraner. När man sprungit loppet 10 gånger får man behålla sitt startnummer för evigt och man blir medlem i ”the blue number club”. Det är lätt att känna igen dem för de har blå nummer lappar. Efter 20 år får man ett ”dubble blue”. Med på startlinjen det första året fanns Noel Stamper. Den gången tog han det som en träningsrunda och steg av när han tyckte att han fått nog med träning. Därefter har han sprungit alla 33 loppen. Undrar om det grämt honom någon gång att han steg av den första året.

Snabbast för dagen var Muleki Nobanda. Han drog ifrån den övriga täten vid 45 km och kunde vinna på det nya banrekordet 3.09. På damsidan vann ungerskan Simona Staciu. Hon satte in sin stöt lite tidigare än Muleki, redan vid 31 km gick hon ifrån och kunde även hon sätta nytt banrekord på 3.37. När jag närmar mig mål hör jag i högtalarna en, för alla löpare, välbekant röst. Det är Lars Wahlström, till vardags starter på Lidingöloppet men är här som reseledare, har greppat mikrofonen och hälsar mig välkommen i mål.

Av svenskarna var Ulf Andersson bäst på tiden 4.08. Mycket på grund av en träningsrund dagarna innan loppet upp, och framförallt nedför, Table Mountain så missade Ulf silvermedaljstiden. Man har fyra olika medaljer, guld för de tio först och det är faktiskt en guldmedalj av 28 gram guld. De som klarar banan under 4 timmar får en silvermedalj sedan är det brons för de som kommer in under 6 timmar och en blå medalj för de som kommer in under sju timmar.

Nästa år ska de öppna vägen som går längs Atlantkusten och därmed ska banan gå den ordinarie vägen förbi Chapmans Peak. Någon som ska med?

/Robert Alnebring

Tillbaks till sidans top

En deltagares perspektiv

Resan började på Arlanda flygplats onsdagen den 16 april klockan 16:00.

Fast egentligen inte. Den började mycket tidigare redan i november året innan när Susanne och jag bestämde oss för att åka. Så resan började redan då med många och långa träningspass i vinterkylan.

Torsdag: Vi anländer till Kapstaden efter en hel natts flygresa och beslöt att åka och hämta ut nummerlapparna samma dag. Med var sin påse i näven så återvände vi till hotellet. Nu var det bara en dag kvar till loppet.

Fredag: Gick åt till att besöka Table Montain med utsikt över hela staden och halva atlanten en fantastisk vy därefter åkte vi till en strutsfarm där vi först åt en struts och sedan provsatt på en annan.

Lördag: Väckning klockan 04:00. Lätt frukost 05:00. Transport till starten. Nu börjar det dra ihop sig. Det pratas inte mycket i bussen på väg till starten. Stämningen är lite laddad.

Framme vid starten börjar jag leta mig fram till rätt startfålla i mörkret. Det är mycket folk men inte svårt att hitta och när jag väl orienterat mig så börjar väntan. 05:50. Nu står alla på plats. Speakern ropar upp alla länder som deltar i loppet. Sverige ropar han och ett jubel från 10 deltagare ”hörs”. Sen ljuder en trumpet. 10 sekunder kvar och plötsligt så är det inte varmt längre. En rysning går genom kroppen och man blir knottrig över hela kroppen. PANG starten går och äntligen är vi iväg, ta det lugnt nu det är lång väg kvar säger man till sig själv.

Efter cirka en timme börjar det ljusna och dagen ser ut att bli mulet skön. Framme vid Muizenberg efter 16km ser man havet för första gången springer efter Atlanten i 5 km. Passerar Fish Hoek vid 21km − mycket vackert − det känns bra i benen.

25km Louws Corner: Nu börjar banans värsta stigning uppför Oukaapseweg till 32km. Steg för steg tar man sig uppför (Aborrbacken släng dig i väggen). Det börjar kännas i benen men fortfarande bra flyt i löpningen. Väl uppe på banans högsta punkt så skingras molnen plötsligt och solen visar sig nästan som för att hälsa oss välkomna − vilken känsla. Det bästa med uppförsbackar är att det går nerför på andra sidan så det är bara att rulla på utför mot 42km. Passerar på 4:23. Börjar bli sliten − 8 min efter schemat som skall ta mig i mål under sex timmar för att få bronsmedalj. Det här kommer inte att gå.

Kom igen: Ger du upp nu kommer du aldrig att förlåta dig själv − kuta på. Sagt och gjort. Jag kämpar vidare och plötsligt kommer det nya skyltar. 10 km kvar? Fel bana eller, vi har kommit till den punkt då 21km loppets bana blir gemensam med 56 km banan, men i det tillstånd man nu är så är inte huvet med riktigt. Nu är det 10 km kvar i alla fall. Vi springer genom Kirstenbosch trädgård på en kuperad och mycket doserad bana men vackert är det och benen känns bra. Det gör bara ont ... det blir inte värre ... skönt. 5 km och 40 minuter kvar till sex timmars gränsen. Det här kommer att gå vägen. Fy fan vad skönt. Känslan är obeskrivlig. Går i dom sista backarna mot mål. Har tid till det och inte så mycket att välja på. Det går nästan inte att springa uppför längre men utför får man lite fart. DÄR ÄR DET! Vilken känsla − målet. Sista lilla utförsbacken och sen in på gräset. Jag klarade det runt kurvan. Var står dom nu. Måste vara på vänstra sidan. Vad långt det var kvar ... flera 100 meter. Där ser jag en blågul Springtime keps och vår hejarklack. Vilket mottagande. Man känner sig som en riktig hjälte. Fram till Sussi. En blöt kram och en puss (jag missade det i New York), sen vidare dom sista 50 metrarna till mål. Måste springa i mål ... där är jag över mållinjen 5:54:14. Det bästa lopp jag någonsin gjort. Helt perfekt. In genom tältet. Alla funktionärer gratulerar och där får jag den runt halsen bronsmedaljen. Nu är det över. Detta var bara början på en helt fantastisk resa i Sydafrika.

/Bo Edenfäll

Tillbaks till sidans top

Two Oceans Marathon 2003
Nordiska resultat

*) Reste inte med Springtime (tillhörde inte vår grupp)

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008