Top > Miwok

Miwok 100k Trail Race
1 maj 2006

Jan Söderkvist

Jag rekommenderar varmt Miwok 100k som jag sprang förra helgen. Det är ett lopp i mycket fin terräng norr om San Francisco och Golden Gatebron. Naturen är mycket varierande och närheten till storstaden märks inte.

Många använder Miwok som träning inför Western States. Det är terräng och kuperat, men flackare, behagligare temperatur, och slätare underlag än WS. Ca 3000 höjdmeter på 10 mil skall passeras mot 12200 på 16 mil under WS.

Rekordet för Miwok är 8 tim 22 min. Jag siktade på 13-14 timmar vilket är 3.5 timmar mer än vad jag någon gång sprungit. Siktade på att passera vätskekontrollen Balinas Ridge (knappt 7 mil) efter 8,5-9 timmar. Där skulle Ellen vänta på mig. Hon kommer att vara min medlöpare (pacer) under WS 2006:s sista 6 mil och vi tyckte att det var bra att testa av varandra innan dess. I USA är det vanligt att man får ha medlöpare i slutet av ultror. Nästan alla utnyttjar den möjligheten vid WS. Där är det också en säkerhetsfråga eftersom stor del av de sista trötta 6 milen springs i totalt mörker bortsett från pann- och ficklampor (inte ens månen hjälper till i år).

Vädret under Miwok var nästintill perfekt för löpning. Kring 12 grader vid start och knappt 20 mitt på dagen. Sol och en sjöbris som kylde av lite. Jättefin natur och fin utsikt. Det gick helt enkelt inte att undvika att vara på gott humör hela loppet. Positiv upplevelse att ha med sig till WS. Nu vet jag att jag klarar 10 mil och att vara ute längre än 10 timmar.

Starten gick 5:40 på morgonen på en sandstrand vid Rodeo Lagoon strax norr om Golden Gatebron. Gällde att inte få sand i skorna. Klarade det och jag behövde inte utnyttja de större bytesskorna/strumporna jag lagt vid den gemensamma vätskekontrollen för 35 och 80 km.

Började med klättring på 270 meter under de första 4 km:arna. Kändes bra. Positivt överraskad att underlaget var lättsprunget. Fram till första vätskekontrollen var det mycket asfalt men senare blev det grusvägar (fire roads) och stigar. Det var bara precis efter första vätskekontrollen efter en mil som det märktes att det regnat mycket i Kalifornien i år. Skorna blev lite blöta där, men inte alls på samma sätt som under Munkastigen veckan innan.

Trevlig stämning. Härligt att komma in mot vätskestationerna och mötas av funktionärer som nästan sliter åt sig flaskorna och undrar vad de kan fylla i dem. En hel del matnyttigt vid vätskekontrollerna också. Att loppet gick mycket upp och ned gjorde att man ofta hade en magnifik utsikt mot Stilla havet - i början mot Golden Gatebron och vid vändningen mot Stinson Beach.

Banan är mycket vacker och omväxlande. Det är delvis en vändbana. Vändpunkten norrut ligger vid 57 km. I början av loppet är det mest öppna kullar med låg vegetation. Innan man kommer till klättringen mot 500 meters höjd efter 19 km passerar men några km fält och odlad mark. I slutet av klättringen kommer man till redwoodskogar. Hade missat att redwoodskogar faktiskt finns så nära San Francisco. Efter backen passerade vi först öppna ängar som till viss del fick mig att associera till Sound of Music, innan vi kom in i ytterligare en skog.

Gillade speciellt partierna i de stora skogarna, och de fina utsikterna. Trögaste partiet var sträckan just innan vändpunkten. Trodde att resten skulle bli tufft, men efter 300-metersbacken vid vändningen blev allt mycket lättare. Konstigt, men så är det med ultror. Tappa aldrig humöret. Tunga perioder följs alltid av lätta om strategi och fart anpassa därefter!

Enda missen var att jag efter ca 2 timmar missbedömde ett hopp över en liten bäck. Landade på ena framfoten. Kändes att bakfoten sjönk ner mer än vad som var bra. Tänkte inte mer på det, men efter drygt 10 timmar började det kännas att jag inte hade full rörlighet i den ankeln men först någon timma senare gjorde jag kopplingen till det missade hoppet. Fortsatte dock eftersom jag inte hade särskilt ont, och så var ju målet så nära. Tvingades dock sänka farten till mestadels gående. Foten var svullen och stel dagarna efter men gjorde fortfarande inte så ont. Är fundersam på om det verkligen var en stukning. Provade en timmas springing igår och det gick bra.

Sluttiden blev 13h41m vilket jag är nöjd med med tanke på banprofilen och foten. Hade kanske blivit nära 13 timmar utan "stukningen". Jag plockade upp Ellen efter prick 8,5 timmar. Vid Bandera i januari tog motsvarande sträcka mer än 10 timmar. Visar på skillnaden i terräng mellan loppen. Bra att ha som referens inför WS. Gissar att WS:s underlag är mer likt Banderas + alla WS:s backar så jag räknar med kring 10 timmar där på de första 7 milen. Skulle betyda att jag har 20 timmar för de resterande 9 milen. Låter görbart, men jag vet att det ändå blir mycket tufft.

Statistik: ca 270 startade. 230 kom i mål. Jag kom 151:a. 28 klarade loppet under 10 timmar och 80 under 12 timmar.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008