Top > Reseberättelser

Vår resa till Sydafrika
16-27 april 2003

Läs om:
Reportage från Runner's World
Personligt intryck från icke-springare
Personligt intryck från springare

Two Oceans − ett afrikanskt äventyr

Mörkt och dimmigt men med en behaglig temperatur. Det var förutsättningarna klockan sex på morgonen när löparna ställde upp till start i Two Oceans Marathon i Kapstaden, Sydafrika.

En av världens vackraste banor i världens kanske bäst arrangerade långlopp. Just i år gjorde dock loppet inte skäl för namnet eftersom bansträckningen ändrats på grund av rasrisk. Tanken är annars att löparna vid en av bergstopparna ska ha utsikt över två oceaner samtidigt − Atlanten och Indiska Oceanen.

Det fanns två banor att välja på: ultramaraton på 56 kilometer och en traditionell halvmara på 21 kilometer.

Från Sverige åkte ett drygt 30-tal entusiaster på en gruppresa ordnad av Springtime Travel. En tredjedel av deltagarna hade ingen avsikt att delta i loppet, de var med för det spännande programmets skull. De 11 dagarna innehöll både Kapstaden med utflykter och därefter safari i en av Afrikas främsta nationalparker, Krügerparken.

Omdömet att Two Oceans är ett topplopp kommer från alltid lika pålitlige långlöparen Robert Alnebring från Uppsala.

− Jag har sprungit loppet tidigare och har alltid imponerats över hur väl arrangörerna lyckas med sin uppgift. Funktionärskåren är otroligt serviceinriktad och allt funkar väldigt bra, säger Robert som lyckades bäst av svenskarna på långa banan (förutom Ulf Andersson som inte ingick i Springtimegruppen). Robert fick tiden 4.53.53 och placeringen 1 249. Antti Unkuri fick placering 1 838 och Hans Andersson 2 792.

De afrikanska löparna dominerade stort och segrade gjorde den 34-årige polismannen Mluleki Nobenda från Transvaal med tiden 3.09.21. Totalt kom 6 200 deltagare från 34 länder i mål under maxtiden 7 timmar.

Bäst av de 13 deltagande svenska löparna på den backiga halvmaran var Marja Unkuri med tiden 1.39.58 och placeringen 638. Conny Pettersson kom in som 2 387 och Bengt Borglund fick placeringen 2 463.

5 600 löpare kom i mål inom maxtiden 2 timmar och 30 minuter. Detta var en veteranresa i flera bemärkelser. Många hade åkt med Springtime massor av gånger tidigare, och flera ansåg att Sydafrikaresan var en av topparna hittills.

Här fanns också löpare med fler maratonlopp i kroppen än år på ett sekel. Eller vad sägs om följade meritlista:

• Leif Skogland, Bengtsfors. 155 maraton, 5 ultramaraton.
• Hans Andersson, Västerås. 143 m, 3 u.
• Robert Alnebring, Uppsala. 104 m, 20 u.
• Aksel Lövenholm, Övre Ervik, Norge. 110 m, 1 u.
• Birgitta Jarring, Åkersberga. 63 m, 1 u.

Och som om loppet inte räckte så bildades Skukuza Long Distance Running Club (Skukuza var en av camperna i Krügerparken). Tidiga morgnar var gruppen ute på en runda under ledning av initiativtagaren Jan Söderkvist från Täby.

− I skolan var jag en riktig hösäck och ointresserad av fysisk aktivitet. Men sedan började jag träna för att se om jag skulle klara ett maratonlopp. Nu har jag sprungit många maror runt om i världen och det är oerhört roligt, säger Jan.

Populär och kunnig reseledare var Lars Wahlström, välkänd speaker och starter i många idrottsevenemang, framför allt i Lidingöloppet. Förutom ansvaret med att se till så allt klaffade, fick han även förtroendeuppdraget att kliva upp extra tidigt på träningsdagarna för att starta Skukuzagänget.

Det var ett digert program som Springtime Travel anordnat. Gruppen möttes på flygplatsen i Kapstaden av guiden Klaas Groot (”den bästa vi haft under alla resor med Springtime”). På gladlynt skandinaviska höll han igång både oss och sig själv.

Självklart gick färden både till Taffelbergets topp och till Goda Hoppsudden.

Dessutom besökte vi en strutsfarm, en sälkoloni i gungande Atlantenvågor och pingviner. En snabbvisit i botaniska trädgården Kirstenbosch hanns med liksom provsmakning på ett par vingårdar.

Etapp två började med flyg till Johannesburg där ny guide och busschaufför mötte. Så småningom nådde vi Krügerparken där vi övernattade i två olika camper, Berg-En-Dal och Skukuza.

Målet för alla som besöker en nationalpark i Afrika är att få en glimt av The Big Five: elefant, buffel, lejon, leopard och noshörning. Det blev nästan fullträff med fyra av fem. Endast leoparderna lyckades hålla sig undan.

– Vi hade en väldig tur. Jag har varit hör två gånger tidigare och aldrig lyckats få se ett lejon, säger Lars Wahlström.

Bussresan ut ur parken gick längs Blyde River Canyon som bjöd på vidunderliga vyer.

Two Oceans rekommenderas till alla löparentusiaster, även om det kanske krävs lite extra backträning. Kapstaden med Taffelbergets välkända profil är inte bara vacker när det skymmer. Även klockan sex på morgonen har den sin tjusning.

/Tomas Lundenmark och Christer Nilsson (båda är färfattare och journalister, verksamma i Stockholm)

Artikeln har tidigare publicerats i Runner's World nummer 5, juli 2003.

Tillbaks till sidans topp

Personliga intryck

Här följer några korta spontana personliga intryck:

Så här tycker en inte-springare men springtime-are

Redan på Heathrow kände vi oss hemma i gänget (vi hade tidigare undvikit gruppresor – bara gjort det till Sri Lanka och Kenya tidigare. Antingen åker vi i egen bil eller flyger och hyr bil på resmålet). Vi hade varit osäkra på om maratonmänniskor kunde acceptera ett par i 60-års-åldern (som inget kan om maraton – trots att vi är grannar med Janne Lind, och inte heller varit intresserade av några sporter eller tävlingar), men det gick bra − var med direkt och gillade de människor som vi mer och mer blev bekanta med.

Roligt efteråt: Robban berättade att "Någon" trott att jag - Inger - var maratonlöpare − Vilken uppmuntran! men samtidigt bevis på KOL-patientens problem dvs att sjukdomen inte syns.

Cape Town var Ultramaran och utflykterna och CLAES – vilken fantastisk guide och vilken skandinaviska!! Vi glömmer nog aldrig den mannen (som älskade protean och vin – liksom jag). Men efteråt: Claes lever ett härligt priviligierat liv i Cape Town – i den sydafrikanska staden "där man lever" − men vad bidrar han med? Har han respekt för att "de svarta var först" − vill han att de ska få tillbaka sitt land? Han hade ju läst Micheners bok. Det har jag också gjort – nu igen (förra gången fattade jag noll men nu kan jag skilja på hottentotter och hugenotter.)

Waterfront var tryggt men urtrist men kul med sjölejon eller om det var säl utanför The Ancher. Störst var båtresan till sälarna − jag älskar havet, men maken till hav har jag aldrig upplevt tidigare. Och vi fick se Flygande Holländaren! (Ring så ska vi berätta)

Som sagt har jag läst Micheners böcker om boernas framväxt i SZ − känner ingen större respekt för dom och känner på något sätt igen den trista boern Stephan som vi hade som guide efter Johannesburg. Kopplade (då jag läste böckerna) hela tiden till det Claes sa när han visade på den otillåtande kyrkan i Cape Town (hajade då jag läste boken att Claes fostrats av hugenott-ättlingar).

Vad jag fortfarande undrar över är väderstreck och stjärnhimlen i South Afrika – Kan någon förklara?

Efter maran i Stockholm − som vi var på för första gången så vet vi hur man beter sig − vi hade ju varit på Two Oceans Maraton. Träffade bara en av deltagarna från SZ men han fick den röda rosen. När vi såg att Lasse varit med i Åkersberga ångrade vi att vi inte var med − men tröstade oss med att så många − för oss okända från Täby − var med där. Birgitta! Vilken KVINNA. Springa 4,2 och laga mat och bjuda.

Verkar också som om Japan är på G − jag har varit där och jag har länge föreslagit att vi ska resa dit tillsammans maken och jag. ALLA borde se utställningen i Hiroshima.

/Inger A

Tillbaks till sidans topp

Så här tycker en springare

Resan innehöll många fina höjdpunkter. Den positiva stämningen och sammanhållningen i gruppen märktes direkt. Trots den stora andelen fattiga och den höga kriminaliteten gav Sydafrika ('regnbågens land') en mycket positiv eftersmak. Att få besöka de vilda djuren i Krügerparken och på Kapudden, Shanganafolkets festival, vädret och reseledaren är några exempel. Så var det förstås loppet. Det var fascinerande att se att kilometerskyltarna fortsatte att swischa förbi även efter 42 km (det var min första ultramara). Drog ner farten lite när det var en mil kvar, munhögg lite med den fina publiken och stornjöt (se bilden).

/Jan S

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008