Top > Tour du Mont-Blanc

Tour du Mont-Blanc
25-27 augusti 2006

Jan Söderkvist
Foto: Jan Söderkvist och Tour du Mont-Blanc

Hur sammanfattar man 43 timmar ute i vildmarken?

Den korta versionen är: 45000 tuffa trappsteg mot stjärnhimlen och bitvis lerkana utför. Tufft och härligt

Den längre versionen försökte jag samla tankarna kring dagen efter loppet vilket inte var så lätt eftersom hjärnan var lite slö och yr av sömnbrist. Avvaktade därför några dagar innan jag skrev ner tankarna.

Åkte i tisdags förra veckan till Chamonix för att delta i 158 km-loppet Tour du Mont-Blanc (not: förlängdes till 163 km året efter). Lockades av Fredrik Ölmqvists berättelse i Runners World för ett knappt år sedan. Det lät tillräckligt tufft för att det skulle kunna ge fina minnen. En maxtid på 45 timmar gjorde att utmaningen lät överkomlig. Ägnade dagarna innan loppet åt att försöka vänja mig med hög höjd och att försöka få så mycket vila som möjligt.

Under torsdagen besökte jag nummerlappsutdelningen. Då kontrollerades också den obligatoriska utrustningen man skulle ha med sig. De verkade inte vara så kinkiga. Som reservproviant godkände de en påse Ahlgrens bilar, utöver de geler jag tänkte förbruka. Det gällde att minimera vikten så jag valde att visa upp en regnpancho från Springtime istället för den bra regnkappa jag hade med mig. Det var ok, och det visade sig bli ett bra val.

På fredagen lämnade jag in plastpåsarna till kontrollerna vid 72 och 117 km. Valde att springa med formgjutna sulor i skorna i ett försök att minska risken för hälblåsor. Det var en chansning eftersom jag nästan aldrig sprungit med dem och aldrig över milen. Tog därför med de vanliga sulorna i ryggsäcken och hade reservskor i påsarna. Åter till hotellet för en sista vila och för packning av ryggsäcken.

Klockan 7 på fredag kväll släpptes 2500 löpare iväg från Chamonix. Första milen sydvästut var lättsprungen och ganska plan. Försökte vänja mig med att springa med rygga. För att fördela vikten valde jag handhållna flaskor istället för vätskepåse i ryggan. Det är jag van med och det fungerar bra för mig.

Snart började första klättringen. Skymningen kom också så pannlampan och en liten ficklampa åkte fram vid Col de Voza efter två timmar. Passade också på att ta på lite mer kläder. Det var molnfritt och skulle troligen bli kallt uppe på hög höjd.

Stigen planade ut och blev lättsprungen. Tack vara ficklampan såg jag stenar och rötter bra och kunde springa nästan lika obehindrat som om det vore dag. Passerade många. Såg ingen annan som använde ficklampa. När jag promenerade nöjde jag mig oftast med bara pannlampan. En bra ficklampa har jag letat efter länge. Fick tips om Fenix L2P som väger bara 110 gram med batterier. Enda nackdelen är att vanliga batterier bara räcker i två timmar. Beställde en från Zombierunner i USA och fick den dagen innan jag reste. Perfekt timing. Mycket nöjd. Resulterade i att nattlöpningen faktiskt var den del av loppet jag gillade mest. Innan loppet var det en av delarna jag var mest orolig inför.

Nästa vätskekontroll hade en varm och skön brasa där jag tog på mig ytterligare ett lager kläder som räckte hela natten. Det var nu nästan midnatt och man fick en förkänning av vad som väntade när man tittade uppåt. Ett pärlband av lysen vandrade upp längs bergssluttningen och såg ut att fortsätta ända upp mot den stjärnklara himlen. Kändes vackert och stort, men samtidigt lite skrämmande eftersom bergens storhet blev så påtaglig. Det var bara att bita ihop nu när vi skulle upp till 2500 meters höjd. Gick bra i början men ganska snart märktes bristen på klätterträning och att jag borde använt fler dagar till att vänja mig vid hög höjd. Andhämtningspauserna kom allt oftare.

Märkte en stor skillnad på medlöparna här jämfört med i andra lopp. Här var många väldigt vana med att vandra i alperna, medan jag tog mig fram bättre på planare områden och i skog. Verkade som att de var ovana med typiskt svenska delvis rotiga skogsstigar. De flesta tog hjälp av stavar. Deras träning var mer fokuserad på vandring än springning.

Första bergspasset tog tid. I nästa dalgång fanns den första av tre större vätskekontroller som också serverade mat. Passade på att tejpa en till tå utöver de två jag tejpat innan loppet. Ville undvika nagelproblem. Körde för första gången med ”tåstrumpor”. Utan sådana är tumregeln att antingen tejpar man alla tårna eller inga alls.

När vi närmade oss nästa bergstopp började gryningen komma. Det kändes skönt att ha klarat av första natten. Kändes som att loppet gick in i en ny fas.

Även andra och tredje bergspasset var mycket jobbiga på toppen. Sedan kom en lång och periodvis brant utförslöpa som slet på ben och fötter. Den avslutades i Courmayeur där den andra stora vätskekontrollen fanns. Vi hade nu tagit oss 72 km runt till andra sidan av Mont-Blanc-tunneln. Fick den första av påsarna jag lämnat in och satte mig på golvet. Kändes så skönt att jag blev sittande ett tag innan jag började ta tag i situationen. Stoppade på mig lite mer gel och åt lite pasta. Kände mig som en ny människa när jag fortsatte.

Sen kom ännu en tung klättring på 1000 höjdmeter upp till Refuge Bertone. Någon minut efter den vätskekontrollen blev jag insektsbiten. Eftersom risken finns att jag är mycket allergisk mot getingstick vände jag direkt tillbaks till Refuge Bertone medveten om att jag kanske skulle tvingas bryta. Läkarna såg inte lika mörkt på situationen utan valde att ha mig kvar under observation i en halvtimma. Försökte sova under den stunden men gav upp efter en kvart. Hjärnan var för aktiv. Jag dricker inte kaffe vilket gör att koffeinet i colan från vätskekontrollerna fick stor effekt på mig, och så krävde stigarna hela tiden koncentration vilket höll hjärnan igång.

Läkarna såg ingen orsak till att jag inte skulle kunna fortsätta. Tre timmar senare förändrades situationen när regnet kom. Inte så kraftigt men tillräckligt för att marken skulle bli lerig och hal. Det är ett underlag mina terrängskor inte gillade så jag var periodvis tvungen att ta mig fram vid sidan om stigen för att få grepp. Fördelen var att det blev en nytändning. Var i början på en ny bergsklättring och var rejält trött på backar. Bestämde mig att jag skulle klara loppet om jag klarade denna backe. Konstigt nog var detta den stora backen som gick lättast.

Nytt långt utförsparti som kryddades med halkiga partier och som avslutades med att natt nummer två började. Det var inga problem att hålla mig vaken, men när jag kom i sällskap med andra löpare och inte behövde koncentrera mig lika mycket märktes det att tröttheten kom krypande. Gällde alltså att hålla sig för sig själv. Fick ett ryck och sprang om många på en skogsväg/stig som lutade svagt utför (tack ficklampa).

Den "korta" backen upp mot den sista av de tre stora vätskekontrollerna var nog den jobbigaste backen. Den tog aldrig slut. Belöningen var god pasta i ett stort tält. Det var många löpare som vilade här. Valde att inte utnyttja något från min andra påse som fanns här.

Sedan kom den mest absurda delen av banan. Kommer definitivt att komma ihåg klättringen upp till Fermes Bovine. Mitt i andra natten, småregn, lerigt, regnskogskänsla och framförallt kändes det som att i över en timma klättra i ett ofantligt stort stenröse med halvmeter stora stenar. Var glad att banan var väl utmärkt med tydliga reflexer. Fin känsla att nå fram till toppen. Nedfärden blev också speciell i den leriga halkan. Sista sträckan ner mot dalens botten gick på en brant parkstig där jag valde att åka kana sidledes. Klarade mig i alla fall från att trilla. Belöningen var att gryningen kom och andra natten nu var avklarad.

Fotsulorna började säga ifrån. Troligen var orsaken de hårdare sulorna, men samtidigt var hälblåsorna klart mindre än förväntat så det var ett bra val att byta till oprövade sulor. Eftersom marginalen till maxtiden var stor valde jag att ta det lugnt de sista dryga två milen in mot mål. Kom i mål på 43 timmar och 43 minuter. Nöjd

Tänkte få massage och fotvård efter att jag kort tvättat av mig på hotellrummet. Det blev inget av det eftersom jag nickade till i badkaret. Vattnet blev plötsligt kallt och klockan gjorde ett stort språng. En kul sak när jag kom till hotellet: Valde att gå trappan upp. Var lite genant när jag efter några steg kom på att jag gick på samma sätt som när jag var klättrade i de brantare bergen − långsamt och ett steg i taget

Sammanfattning: Utrustningen fungerade bra. Pannlampan + nya ficklampan gjorde nattlöpningen ruggigt kul. Skavankerna inskränkte sig till mindre blåsor på fötterna. De tre tårna jag tejpade klarade sig bra.

Statistik: 2539 startande. 55% bröt. Jag kom 1045:a.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008