Top > Vasastafetten

Vasastafetten − Ensamlöpare 89 km
5 augusti 2006

Jan Söderkvist

Detta är bland de tuffare lopp jag gjort. Av 8 startande (9 anmälda) ensamlöparna kom bara 2 i mål. Jag har inte bestämt mig, men det känns lättare att säga att jag kom tvåa än att jag kom sist. Det kändes för första gången som att det var rutinen som fällde avgörande. Vi ensamlöpare fick erfara att det inte bara var loppet som skulle övervinnas utan arrangörens brist på förståelse av vad en ultralöpare behöver under ett lopp behövde också tas med i beräkningen.

Innan hade jag räknat ut att fem av löparna lätt skulle slå mig medan två troligen skulle missa repet i Oxberg. Jag och Masexpressen skulle ligga däremellan och kämpa om repet i Oxberg som skulle dras efter 60,7 km och 6h45m. Första målet var alltså att ta sig till Oxberg i tid. Jag visste att det skulle bli tight och att 10 minuters marginal borde vara rimligt.

Prognosen sa 25°C men på kvällen efter loppet såg jag att Falun haft 30.4°C. Vatten+sportdryck skulle finnas var 3:e km och jag anpassade strategin därefter. Hade med mig lite gel, två bananer, salt, en bulle och pulver till en liter Double Impact sportdryck. Hade dessutom en tomflaska i handen i händelse jag missade repet i Oxberg och behövde ta mig till målet utom tävlan. Hade jag vetat vad som väntade mig (vätskekontrollerna och delvis värmen) hade jag tagit med mig mer.

För stafettlöparna såg det nog lite konstigt ut att vi ensamlöpare körde med så mycket "packning". Jag träffade Masexpressen innan start, och vi blev en turistattraktion för några utländska löpare.

Starten gick i en temperatur som bådade gott. Gräset på idrottsplatsen var fuktigt. Jag la mig långt bak och lufsade på i lugnt tempo uppför första baken. Hade inte räknat med att Masexpressen skulle släppa redan där. Kändes illavarslande eftersom Masexpressen vet en hel del om banan. Fick fler varningstecken om att loppet skulle bli tufft när en av stafettlöparna fick massage av funktionärer redan efter 3 km och en annan stafettlöpare efter 5 km var mycket groggy och raglade ner i diket framför mig. Som tur var råkade en ambulans som övervakade oss åka precis bredvid honom (anade de något i förväg?). Sjukvårdarna kastade sig ur och tog omhand om honom.

Första sträckan till Smågan gick bra på grus. Men funktionärerna var inte vana med ensamlöpare och tyckte skämtsamt(?) att jag skulle krypa under bordet som skiljde de två etappernas stafettlöpare åt för att ta mig vidare, men jag gick runt istället. Det gällde att spara på kroppen.

Andra sträckan började med en halv kilometer rakt genom skogen på en så smal och bucklig stig att orienterare inte ens tar med den på kartor. Oron över att Masexpressen visste mer om banan än mig gjorde sig påmind igen. Men det visade sig att vi bara tog oss tillbaks till ordinarie vasaloppsled från Smågans vasaloppskontroll. Därefter följde omväxlande grus och stig som gick förhållandevis bra att springa på.

På tredje sträckan började det kännas att benen tagit sig över mycket rötter och sten. På slutet kom vi ut på det barktäckta vasaloppsspåret som var mjukt och därför också det tungt att springa på. Vätskekontrollen mitt på denna etapp hade ingen sportdryck.

Fjärde sträckan började lite fel. Funktionärerna vid växlingen pekade ut på spåret och sa 1 km när jag tittade runt och frågade var vätskan fanns vid kontrollen. Betydde att jag fortsatte direkt utan att dricka. Visade sig vara över 4 km(?) till en kontroll som dock bara hade vatten. Nu var det längesedan jag fick sportdryck och jag tvingades förbruka reservenergin och saltet jag bar med mig i oroväckande snabb takt. Andra halvan på denna etapp var tyngre myrlöpning upp mot Risberg. Vid Risberg fick jag reda på att även Masexpressen hade det tungt.

Femte etappen var skogsstig första halvan och asfalt resten. Det gick bra trots att värmen började kännas. Jag var glad att jag kört värmeträning tidigare i sommar och jag intalade mig att det gav mig en fördel framför de andra. Vid kontrollen 3 km innan Evertsberg var det återigen brist på sportdryck. Höll fortfarande samma tempo som de bakre stafettlagen. Blev mycket förvånad när jag vid Evertsberg fick reda på att jag låg 3:a bland ensamlöparna. Vad hade hänt med de andra som skulle vara klart snabbare än mig?

Sjätte sträckan var den längsta och hade Oxberg som mål (14,4 km). Jag hade 1h49m på mig att hinna dit innan repet drogs. Borde vara lugnt men jag visste att Lundbäcksbacken fanns på slutet. Började dock bli stressad redan i början av etappen när skylten för 14 km kvar dök upp först efter 5 minuter trots asfalt nedför. Hade benen blivit så långsamma? Blev att metodiskt beta av etappen. Nu var jag dessutom helt ensam eftersom alla resterande stafettlag släpptes iväg i en omstart 25 minuter innan jag kom fram till Evertsberg. Kände att jag hade läget under kontroll, och mycket riktigt kom jag fram 3 1/2 minut innan repet drogs. Blev dock nästan lite arg när de ändå ville plocka mig av banan. Visade sig vara ett misssförstånd som gjorde att de trodde att kontrollen skulle stängts 15 minuter tidigare än vad som gällde officiellt. Jag fick fortsätta, men jag hade en känsla att jag egentligen inte riktigt var välkommen längre. Hade strax innan kontrollen fått reda på att Masexpressen fortfarande kämpade på men att han var en bit efter. Skulle alltså betyda att jag var sista ensamlöparen som fick fortsätta.

7:e och 8:e etapperna var kortare. Underlaget var snällare. Fortfarande sög barkunderlaget när vi följde vasaloppsspåret. Började kännas att energin var låg i kroppen. Hade inte mycket av min gel kvar. Den hade gått åt vid de tidigare kontrollerna som saknade sportdryck. En annan effekt av brist på sportdryck var att också natriumhalten började sjunka i kroppen pga saltsvettnignen i värmen. Kroppen hade börjat försöka öka koncentrationen i kroppen genom att göra sig av med vätska (kissa). Extra saltet jag haft med mig hade också det gått åt tidigare än beräknat så det fanns inget jag kunde göra mer än att ta det lugnare i ett försök att minska svettning och därmed saltförlusten, och att dricka mer sportdryck. Problemet var bara att nästan ingen kontroll efter Oxberg hade sportdryck kvar.

Det kom ett rykte om att en ensamlöpare hade brutit i Gopshus innan jag kom dit. Om det stämde skulle vi alltså vara bara två ensamlöpare kvar! Ett rykte senare sa att saltbrist var en bidragande orsak till att den löparen bröt. Om det stämmer vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om det var så.

9:e och 10:e sträckan hade ganska lättlöpt underlag. Jag utnyttjade dock inte den möjligheten eftersom jag tog det lugnare. Med tanke på tidigare brist på sportdryck/energi/salt och att jag inte vågade chansa på att efterföljande vätskekontroller hade sportdryck satte jag målet så lågt som att bara hålla en liten men säker marginal till maxtiden vilket betydde att det inte skulle bli så mycket springande under återstoden. Det var ett rent taktiskt beslut. Humöret var dock fortsatt gott och benen var inte alltför påverkade. Kunde alltså ha en behaglig, om än tidskrävande, resa på slutet. Hade ibland sällskap av två riktigt trevliga sjukvårdare på fyrhjulare som åkte och kollade in oss två ensamlöpare som var kvar. Fick lite yoghurt och färsk svart vinbärsdricka − gott men jag vågade inte ta så mycket eftersom det är drycker långlöpare normalt undviker pga risk för magproblem. Fick också en banan alldeles på slutet vilket satt perfekt.

Jag fick strax efter Eldris reda på att ledaren var vid Hemus men att han tog sig fram mycket långsamt pga rejäla problem med kramp. Det antydde alltså att också han var påverkad av mineralbrist, typ magnesium. Sjukvårdaren tyckte att jag skulle satsa men jag vågade inte. Det visade sig att jag trots det tog in nästan 50 minuter på segraren på de 8.9 km:arna från Eldris.

När jag passerade Mora Camping med 1 km kvar passerade jag några campare som hade ordnat en extra vätskekontroll med saft (härligt) och 100 meter senare blev jag erbjuden öl (tackade snällt nej). Jag korsade mållinjen efter 10:51:49, dvs drygt 8 minuter innan maxtiden. Segraren var 49 minuter och sista stafettlag 51 framför mig.

Det visade sig att jag faktiskt inte var sist på någon av sträckorna. Sträckan kändes inte lång trots att jag var ensam på slutet. En fördel med stafetten var att det var mycket lätt att mentalt dela upp loppet i etapper.

Jag är klart nöjd. Det känndes som revanch efter brytningen efter 9 av 16 mil i det varma och kuperade Western States Endurance Run. Givetvis finns lite funderingar på om jag borde kört hårdare efter Oxberg, men att på 28 km lyckas ta ifatt segraren tror jag inte hade gått. Risken hade varit att jag kört slut mig helt. Beslutet känns rätt också efteråt eftersom kroppen också efter loppet uppvisade fortsatta tecken på salt/natriumbrist. Mitt taktiska beslut att dra ned farten bidrog säkert till att jag fått positiva minnen av loppet. Slutkryddan på dagen var att få en snabb skjuts med fyrhjuling tillbaks till hotellet efter målgång. Tack!

Slutintrycket är ett mycket trevligt lopp. Två dagar efter känns ben och kropp nästan återställd. Värmen och vätskekontrollerna gjorde det utslagsgivande.

Efterspel

Mora Tidning hade artiklar om loppet dagarna efter. En av dem berörde oss ensamlöpare. Där kunde man läsa att jag sagt att jag "... har full förståelse för att ni plockar bort ensamlöparna från Vasastafetten". Artikeln var illustrerad av en ensamlöpare med en ambulans efter sig. Bildtexten innehöll "... eskorterad av ambulans på väg mot Smågan". Inget nämndes om att de insatser ambulansen fick göra på första sträckan berörde stafettlöparna, och att den ambulans som syntes på bilden troligen utgjorde köpatrullen i loppet. Journalister kan verkligen vinkla till det, bara det blir en bra rubrik så ... .

Det framgick inte heller i artikeln att jag tror stenhårt på Vasastafetten/Ultravasan som ett flaggskepp för svensk ultralöpning (i internationellt perspektiv), vilket är precis motsatt det budskap som journalisten lyfte fram. Jag har framfört det till arrangören, men också sagt att om de sköter kontrollerna som i år, dvs lovar sportdryck som sedan inte finns, så är det bättre att de inte kör klassen för ensamlöpare i egen regi.

Om synen som Mora Tidning förde fram är den som folk tror på så är det inte så konstigt att arrangören fullföljde beslutet de flaggade för innan loppet att ta bort klassen för ensamlöpare. Jag hoppas bara att journalistens vinkling och felcitering inte påverkat beslutet. Kärnan i beslut är troligen att de inte har tillräcklig erfarenhet av ultralöpare och tillräckligt med resurser för att det ska fungera. Men detta är ju så enkelt att hantera genom att ge arrangören tips om vad vi ultralöpare behöver vid kontrollerna och att bidra med funktionärer som är ultrakunniga. Vi ultralöpare är beredda att ställa upp och hjälpa till. Ett mycket konkreta förslag i denna riktning har också framförts till arrangören.

Men att arrangörerna vill fokusera på loppets primära målgrupp, dvs stafettlöparna, kan vara förståligt. Det upplevde, enligt en artikel i Vasalöparen, att ensamlöparklassen var en "onödig" klass ur deras perspektiv. Men jag är trots allt mycket glad och tacksam att arrangören låtit oss ensamlöpare få ta del av loppet fram tills nu.

Jag hoppas loppet kan återuppstå som en riktigt klassisk internationell terräng-ultravasa. Tankarna om en riktig Ultravasa har mottagits mycket entusiastiskt bland ultralöpare. Jag tror dock inte att ett sådant lopp kan ske i samarbete med Vasastafetten.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008