Top > Western States > 2006

The Western States 100 miles Endurance Run
24-25 juni 2006

Jan Söderkvist
Foto: Kortet av mig under loppet: Courtesy of brightroom.com; Resten: Jan Söderkvist och Wikipedia

Detta är ett lopp som ger starka intryck. Kombinationen av utmaning, kamratskap och vildmark är svår att slå. Man inser att de gamla guldgrävarna hade det tufft när de skulle ta sig över Klippiga bergen på sin väg till Kalifornien med all sin packning. För dem var berget ett hinder. För oss långlöpare är det en orsak till upplevelse och fina minnan. Men det är ett lopp för vilket ett "läroår" kan behövas vilket jag tyvärr fick erfara.

Så hur var själva loppet? Temperaturen i skuggan vid målet var som högst 101°F (38°C). Vissa delar av banan var varmare. Vinden var svag och det var uppehåll. Inga ovanliga förhållanden för WS.

Sömnen natten innan blev förhållandevis bra. Hade varit lite fundersam på om det gula armbandet med info om vikt, puls och blodtryck vi skulle bära under loppet och som vi fick redan dagen innan skulle störa sömnen så jag hade satt ett svettband utanpå.

Väckning tidigt för att hinna äta lite gröt och en koppsoppa i pentryt på hotellrummet. En banan och en bagel slank också ned.

Rusade ner med väskan till bilen och sedan till starten för att hämta ut nummerlappen som man fick först nu. En extra sväng förbi hotellrummet blev det också innan utcheckningen från hotellet.

Kom ner till starten 10 minuter innan skottet går. Redan full rörelse bland löpare och anhöriga. Säger hej till den enda andra nordbon, en norrman som också sprungit Comrades förra året. Ser Cowman sätta på sig sin hornprydda huvudbonad. Han är, utöver Gordy Ainsleigh, loppets pionjär.

Vid skottet börjar en långsam vandring uppför de olympiska skidbackarna mot banans högsta punkt. Ca 750 höjdmeter ska vi klara av direkt. Plötsligt dyker första vätskekontrollen upp. Visar sig att de flyttat den tidigare pga svårigheten att i snön transportera upp all vätska. Toppar upp flaskorna och käkar lite salta pretzels.

Klättrar vidare. På slutet blir snöfläckarna fler och större. Snön är ganska mjuk i det starka tövädret men skorna biter ändå ganska bra. Vädret är redan tillräckligt varmt för att man inte ens ska fundera på överdragsbyxor och extra tröja trots snön.

Passerar toppen och ger mig ut på en smal stig genom skog. Svårt att passera/passeras men det tänker vi inte på eftersom vi vet att resan är lång. Här kommer det luriga att snöfläckarna är kuperade så det blir en hel del "slalomåkande" och kasande. Faktiskt riktigt kul. I en av halkningarna tappar jag min lapp med tilltänkta passertider. Gör inget eftersom jag bestämt mig att låta kroppen bestämma farten. Förlorar dock möjligheten att kolla hur jag ligger till mot maxtiden.

Gordy Ainsleigh hade varit lite långsammare än mig uppför backen men nu kom han rusande i snön med stora kliv förbi mig. Han såg ut som en riktig trapper som man läste om i indianböckerna som liten.

Stigen blir bredare innan vi når andra kontrollen, Lyon Ridge. Knyter skorna hårdare och ser att det har tagit längre tid att nå hit än tänkt. Klockan är bara 7:40, men det känns att det kommer att bli en varm dag. Kuperingen och vetskapen att dagen är lång gör att det blir mycket växling mellan spring och promenad.

Innan vi kommer in i skog igen passerar vi stora områden som har varit avstängda under några år pga stor skogsbrand. Bristen på träd gör att utsikten är fantastisk men skuggan lyser med sin frånvaro. Stortrivs. Farten är inte högre än att det känns lätt.

Jag passerar kontrollen Duncan Canyon och inser att jag ligger drygt 10 minuter efter 30h-tempo och blir också medveten om att jag inte kan sänka farten alltför mycket mer. Visar sig efteråt att många andra löpare här blev skrämda av maxtiden. Efter kontrollen kommer fin lättlöpt stig utför. Plockar några placeringar innan jag gör en tvärnit. Framför mig finns den 10 meter bred bäcken Duncan Creek. Inser att vi ska över så det var bara att vada ut i det 2 dm djupa vattnet. Klafsande skor efteråt, men sinnet var lätt och kroppen avkyld.

Nu började backen upp mot Robinson, den första stora kontrollen. Uppför kommer de jag sprang om ifatt mig. Vid kontrollen blir jag vägd (oförändrad vikt), får hälarna ompysslade och tar på mig torra strumpor. Säger hej till vännerna Steve och David som deltar i Safety Patrol. Dave var det som förmedlade kontakten till min pacer och David mötte jag under Comrades förra året. Skrattande sparkar de ut mig på banan igen. Innan jag sticker får jag lite is i kepsen. Skönt, men det blir lite "regnigt" över glasögonen.

Nu börjar jag plocka ett 10-tal löpare per delsträcka. Ser trots det att jag ligger konstant efter 30h-tempo och bestämmer mig plötsligt att göra något åt det vid kontrollen Miller's Defeat. Drar på i utförslöporna mot nästa kontroll. Det går lätt trots att hälblåsorna gör att det blir tendens åt framfotslöpning även utför. Sträckan till Dusty Corner tog 46 minuter på min klocka. Trots den korta sträckan hade jag tagit in alla 39 minutrarna jag låg efter 30h-tempo. Visar att de tider organisatören gett för de olika kontrollerna inte kan stämma. Ännu större anledning att springa i eget tempo.

Fortsatt bra flyt första halvan mot Last Chance. Fina stigar som ofta går svagt utför. Plötsligt känner jag att magen blir tyngre. Väljer att ta det lugnare. Kan vara värmen som börjar göra sig påmind. Har utöver isen i kepsen nu också börjat hälla vatten på bomulsT-shirten jag har runt hals/nacke. Kommer fram till Last Chance som är den andra kontrollen där vikten kollas. Har plötsligt gått upp 3 kg. Får rekommendationen att dubbla saltintaget till en salttablett i halvtimman.

Stigen vidare går genom en dalgång. Först en sicksackande smal stig nedför. Jag tar det lugnt här och blir omblåst av några löpare som inte verkar bry sig om den branta sluttningen vi är på. Springer över en liten bro innan nedfärden fortsätter. Efter den större bron i dalens botten finns ett litet vattenfall där några löpare svalkar sig. En tar till och med ett bad. Jag tar min svamp och häller kallt vatten över mig. Sen startar klättringen uppför. Brant och långsamt. Stannar flera gånger för att hämta andan. Trots det förlorar jag nog ingen placering på klättringen som tar drygt 50 minuter. Kommer ifatt en safety patrol och slår följe med dem ett tag.

Här började tankarna gå till ryttarna vid The Western States Trail Ride (alias The Tevis Cup Trail Ride) och hur de kan ta sig fram på stigarna. WS:s existens går tillbaks till denna årliga ryttartävling som i stort följer WS-stigen. Vid 1974 års ryttartävling kunde inte Gordy Ainsleigh ställa upp eftersom hans häst var skadad. Gordy beslöt då att ställa upp utan häst. Han lyckades nå målet på 23h47m. Tankarna kring Gordys historiska bedrift utveckalades nu när man visste att det var möjligt att ta sig fram till fots så långt på dessa stigar och 1977 hölls det första officiella WS-loppet. Utan Gordy hade troligen inte 100 miles terränglopp varit lika populära, och jag hade inte varit här.

Klättringen upp till Devil's Thumb var jobbig, men inte oöverkomligt hemsk. Viktökningen var mindra nu, delvis pga att jag medvetet miskat drickandet trots att jag var torr i munnen. Vid den officiella läkarkontrollen här märktes det att de inte var helt överens om rådet att dubbla saltintaget som jag fick vid Last Chance. Det var skönt att sätta sig i en stol och få lite soppa och pusta ut. Plockade på mig min reservminneslapp över sträcktider som jag lagt i påsen här. Beslöt mig att inte byta skor/strumpor/tröja. Värmen har gått hårt åt löparna och många sitter här och ser rejält trötta ut. Efter några minuter tar jag mig samman och fortsätter. På vägen ut från kontrollen berättar en funktionär att det fortfarande är kring 200 av de startande som inte kommit fram till Devil's Thumb. Det fungerade som tändvätska och jag fortsätter nöjd och glad.

Första halvan mot Eldorado Canyon går lätt med omväxlande spring och gång. Jag ligger konstant knappt 20 minuter över 30h-tempot, men det oroar mig inte eftersom jag vet att tiderna på senare etapper är väl tilltagna och det borde gå att plocka in. Andra halvan går trögare. Magen känns nu ännu tyngre. Börjar kännas lite uppgivet och tankarna börjar komma att farten kommer att skapa problem. Sätter mig även vid Eldorado Canyon. Får en kall handduk om axlarna − härligt. Pratar med läkarna om magen och får ett smaklöst kex och lite bubbelvatten ("standardknep").

Fortsätter upp ur dalgången. Backen upp är längre men inte lika jobbig som den mot Devil's Thumb. Det börjar mörkna lite. Släpper lite luft vilket ska vara ett gott tecken att magen börjar komma igång. Kommer till slut fram till kontrollen Michigan Bluff och ber att få prata med läkare igen. Viktökning, har inte kissat på nästan nio timmar, magen, och ett antal andra signaler gör att jag vill ha expertutlåtande. Den läkare jag pratar med har sprungit Badwater genom Death Valley så jag litar på henne, men hon ger ingen klar signal men indikerar en viss risk om jag fortsätter att den vätska som bundits upp på fel ställen plötsligt kan frigöras vilket skulle vara skadligt. Hon tror inte det är låg natriumhalt (salthalt), men en annan läkare tror det. Trots osäkerheten gör de inte det natriumtest de på 2 minuter kan göra vid denna kontroll. Jag blir väldigt osäker. Hjärnan är pigg och glad (men orolig) men kan inte ta beslutet. Bättre hade varit om den var trött och på autopilot. Tiden går och jag tar mig inte samman och fortsätter. Kikar inte så mycket på papperet om kommande sträcktider, tänker inte på att jag klarat av dalgångarna, kanske lite orolig för att ge mig ut i mörkret − vem vet. När maxtiden går ut klipper de det gula bandet kring handleden och tar tidtagningchippet. Jag har brutit. Får skjuts till Foresthill där min pacer Ellen förgäves väntar på mig. Hon är inte ensam om att inte få paca eftersom 47% bröt. Vad varken jag eller Ellen tänkte på var reservplanen att paca redan från Michigan Bluff där jag bröt. Är man långsam så är det tillåtet, men ingen av oss tänkte på att jag skulle vara såå långsam.

I efterskott inser jag att det var helt fel att bryta. Jag gav inte kroppen chansen att visa om den kunde återhämta sig. Jag pratade med loppets chefsläkare Dr. Lind vid målet när han punkterade mina hälblåsor. Han menade att om han varit vid Michigan Bluff så skulle han ha "sparkat ut" mig på banan igen. Han är känd för att vara positivt hård mot löparna och många har honom att tacka för att de nått målet. Borde ha fortsatt med promenad. Tecken fanns ju att den började återhämta sig vid klättringen upp till Michigan Bluff. Får skylla på bristande rutin på hur kroppen reagerar under långa varma lopp.

Resultatlistan visar att 30% av deltagarna redan brutit när jag klev av. Det är egentligen inte så dåligt att slå 30%. WS är ett lopp där inte bara de som kommer imål räknas utan även alla som startar nämns på samma sätt. Det gör att jag trots allt kommer att använda tröjan man fick vid nummerlappsutdelningen − trots att jag bröt.

Troligen hade jag fått i mig mer salt än vad kroppen klarade av att ta hand om. Kan förklara det mesta och även hur kroppen reagerat efteråt. Jag gjorde en kalkyl innan på saltintaget baserat på att jag var lite sämre än normalt värmetränad. Var rädd för att få natriumbrist (hyponatremia) vilket var något de tryckte hårt på innan loppet. Behovet av natrium skiljer sig väldigt mycket mellan värmetränad och värme-o-tränad. Kanske hade bastusittningarna månaden innan gjort större nytta än vad jag trodde.

Är hungrig på att prova igen, men just nu känns det bara tomt.

Statistik: 210 kom i mål. 189 bröt. 53 klarade loppet under 24 timmar.

Utrustning:

Valet av utrustning är jag nöjd med.

Skor: Den största fördelen med trailskon Asics Trabuco under loppets första del var att den är lagom vattentät. Hade reservskor (Asics 2100) på två ställen men bytte aldrig. Stannade dock och knöt skon hårdare efter 4 timmar eftersom uttänjning och blöta efter vadande genom vatten gjorde Trabucon lite för stor och foten började glida lite för mycket. Skor 1/2 storlek större än vanligt är rekommendabelt, speciellt på slutet.

Gators/damasker: Mycket bra att ha för att slippa få in grus och snö i skorna. Som syns på bilden blev skorna snabbt smuttsiga via bäckblötningar och damm.

Strumpor: Dubbellagrade strumpor räckte inte till för att undvika skoskav på hälarna. Tror dock inte att dessa skoskav berodde på nötning. Bytte strumpor efter 8 timmar samtidigt som jag fick hälarna omtejpade.

Korta tights: Funkade bra.

Tröja: Valde funktionströja som kändes luftig och lätt men samtidigt hade en viss förmåga att behålla fukt. Kände aldrig något behov av att byta tröja.

Keps: Körde med ökenvarianten med dok. Fanns ficka på hjässan man kunde lägga is i. Skönt.

Halsduk: Valde att ha en T-shirt i bomull som halsduk som jag kunde hålla fuktig. Fungerade bra och hade större volym än den bandana-schal många hade. Byter dock troligen till en bandana nästa gång. T-shirten hade fördelen att kunna ha användts som förstärkningsplagg om det varit kallt i början.

Vätskebälte: Utmärkt för att ha småprylar i. Har samlat på mig specialfickor för ficklampa och annat. Körde med 4 perfektaflaskor + en för gel + en för en svamp att blöta ner mig med ur bäckar + en för toapapper.

Flaskor: Utöver vätskebältet hade jag två handhållna flaskor. Skippade normala typen av handhållna och körde istället med vanliga flaskor som hölls fast med svettband. Fungerade utmärkt. Skippade ryggsäck för vätska eftersom jag ville ha god koll över hur mycket jag drack, och det var ett riktigt beslut. Visade sig att jag använde vätskebältets flaskor mer som reserv. De handhållna var lättare att hantera och fylla på.

Övrigt: Hade en liten lapp i plastficka med sträcktider och annan bra-att-ha info. Salttabletter, allergimedicin, säkerhetsnål, något skavsårsplåster och lite annat smått och gott.

Vätskekontrollerna: Hade placerat ut lyse, batterier, bagels, Maximgel, byteskläder/skor vid olika konroller, men det var inte mycket av det jag använde.

Träningen:

Utvärdering av träningen:

Mängd: Snittet låg på 20 km per pass och 4 pass i veckan, med någon extra vilodag i samband med vårens träningsloppen. Det räckte.

Distansträning: Fungerade bra att använda lopp som långpass.

Snabbhetsträning: Det störde inte att jag skippat dessa.

Backträning: Hade mest fokuserat på utförslöpning. Fel. Borde mer tränat på att bli starkare och tåligare vid brant promenad uppför. Får lägga in att promenera raskt uppför en brant backe i en timma när benen redan är trötta. Nedförsträningen borde mer fokuerat på tekniken att flyta ner avslappnat. Utförslöpningarna var oftast inte så branta till skillnad från uppförsbackarna. Gissar också att detta gäller slutet av banan som jag inte såg.

Quads: Distansträningen via loppen räckte för lårmusklerna. Skadar dock inte att lägga in lite stretching/styrketräning för detta.

Styrketräning: Körde inte med sådan. Viktigt att under loppet tänka på att löpa stilrent. Då undviker man ett hopsjunket löpsteg som skulle kunnat påfresta t.ex ryggen. Styrketräning och stretching viktigt om man vet att man har vissa svagheter i kroppen som kan påverkas av att man är ute länge.

Värmeträning: Att sitta i bastun varannan dag månaden innan var viktigt och kan ha fungerat bättre än vad jag trott. Dryg timma per gång i 70°. Stor pöl svett varje gång, men med mindre saltkoncentration på slutet.

Höjdacclimatisering: Det räckte att flyga in till Reno på tisdagen men jag skulle inte velat komma dit senare. Var i Squaw Valley på onsdag-fredag (1900 möh). Torsdagen var jag uppe vid loppets högsta punkt (2650 möh). Pulsen låg på 71 vid incheckningen på fredagen mot normala 40-50. Ökningen beror troligen till största del på höga höjden. Kände inga höjdproblem under loppet (lördagen).

Mentalt: Var peppad och hade gått igenom det mesta som kunde hända. Gjorde att jag kände mig väldigt lugn både inför och under loppet. Vad jag missat, och som jag också föll på, var att gå igenom hur jag skulle hantera situationen att kroppen sände konstiga signaler. Fegade ur då och klev av. FEL beslut. Borde ha fortsatt långsamt och gett kroppen tid att återhämta sig. Antingen plockas man bort av maxtiden eller så låter man läkaren ta beslutet att bryta, men man tar det inte själv!! Det är något jag ska programera in hårt till nästa gång. Bättre att fortsätta fram långsamt än inte alls!

Vad förbättra:

Mentalt: Programera hårt in att inte bryta innan klockan eller läkaren säger så. Bättre att fortsätta fram långsamt än inte alls!

Nattlöpning: Har nog en mental spärr där nattlöpningen börjar. Jag ska lägga in träningspass och några tävlingar i mörker med pannlampa och ficklampa.

Hälsan: Lär mer om vad kroppens signaler betyder och hur man fixar till det under lopp. Bli inte stressad av signalerna utan utnyttja dem för att improvisera.

Blåsor: Hitta motmedel mot hälblåsor.

Vätskestationerna: Passera kontrollerna snabbare. 5 minuter/station gör nästan 2 timmar sammanlagt under WS. Borde kanske skaffa tröja med texten "Kick me out of here"

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008