Top > Western States > 2007

The Western States 100 miles Endurance Run
23-24 juni 2007

Jan Söderkvist
Foton: Korten av mig under loppet: Courtesy of Facchino Photography; Resten: Jan Söderkvist

Tanken kommer så lätt när man mitt i natten står med kallt vatten upp till midjan. Är detta verkligen vettigt? Men leendet kommer direkt. Du vill ju göra detta, och upplevelsen skapar ytterligare ett fint minne. Konstigt nog är det nästan alltid nattdelen av lopp som ger de udda ahaupplevelserna. Men du vaknar snart upp ur tankarna och fortsätter målmedvetet vada över floden. Du vill hinna till målet innan det stänger efter 30 timmar.

Men hur hamnade jag mitt ute i en flod i Klippiga bergen klockan fyra på morgonen? Allt började 2005 i Sydafrika när jag och 14.000 andra sprang det klassiska 89 kilometersloppet Comrades. Under banbesiktningen två dagar innan väckte bältesspännet som min resekompis Robert Alnebring hade uppmärksamhet. Flera kom fram och berättade att de drömt om att springa Western States.

Robert berättade att spännet fick man om man klarade 100 miles-loppet Western States Endurance Run (WS) under 30 timmar (100 miles = 161 km). Loppet går på gamla guldgrävarstigar i Kaliforniens klippiga berg väster om Squaw Valley och räknas som urfadern till de långa terrängloppen. Även om det finns tuffare 100 miles-lopp så är WS respektingivande. Högsta punkten ligger på 2660 meter, 5500 höjdmeter ska klättras uppför och 6700 nedför, och det är ofta över 40°C i skuggan. Antalet löpare är begränsat till 369.

Tre dagar efter att jag kom hem tog nyfikenheten överhand. Det ena gav det andra och ett år senare stod jag på starlinjen. Det var en oförglömlig känsla att ge sig iväg. Men även om jag bröt efter 9 mil pga värmen gav loppet så starka intryck att jag direkt bestämde mig för att försöka igen. Jag hade inte varit med om att ett lopp gripit tag i mig på det sätt tidigare. Hela jag ville tillbaks.

Det gällde att ta vara på erfarenheten och förbereda sig ännu bättre. Jag la in fler längre tävlingar för att stärka distanståligheten och erfarenheten av nattlöpning. Det längsta av dessa "träningspass" sträckte sig över 43 timmar och två nätter. Långpassen hemma byggde jag kring orienteringens naturpass. Med naturpassområden långt bort fick jag en lång springning i början och slutet av passen och däremellan lugn fartlek på stigar och i obanad terräng. Vattenrygga och en grillkiosk möjliggjorde pass upp till nio timmar. Det kändes tryggt att inse att jag gillade att vara ensam länge i mörker i okänd vildmark. Mentalt tyckte jag mig nu vara redo för WS:s två mentala H − Heaven and Hell.

Även kroppen behövde stärkas. Men det är inte lätt att kring Stockholm förbereda sig för WS:s tre stora H − Hills (backar), Heat (värme) och High altitude (hög höjd). Via backträningen, som jag körde i en slalombacke i Sollentuna där jag gick uppför och sprang utför i 1000 höjdmeter per pass, ville jag vänja mig med ett energibesparande, avslappnat och skonsamt sätt att ta mig fram. Värmeträningen genom mycket kläder under träningen och långa pass i bastun skulle lär kroppen att svettas mer men med lägre saltkoncentration. Att vänja mig vid hög höjd fick jag hjälpligt klara av genom att åka till Squaw Valley en knapp vecka innan loppet.

Optimismen var stark när starten gick i Squaw Valley den 23 juni 2007. De flesta valde att promenera första timman när vi klättrade 750 höjdmeter uppför slalombackar till loppets högsta punkt, the Emigrant Pass. I soluppgången såg man därifrån Lake Tahoe bakom sig och bergen där stigen passerar fem mil in i loppet framför sig. Luften var frisk och uppiggande och inga extra överdragskläder behövdes.

Början av loppet gick ifjol mycket på snö men i år var det snöfritt och dammigt. Det gällde att inte snubbla på småsten eller halka i sanden. Terrängskor och gaiters var en fördel. Utsikten var fortsatt storslagen och det var frestande att stanna och njuta, speciellt kring kontrollen Red Star Ridge (26 km) där en stor skogsbrand härjade för några år sedan och tog bort de flesta träden. Men samtidigt försvann skuggan och värmen började märkas. Min ökenkeps med en ficka på hjässan för is kom väl till pass.

Vid 42 km fick vi förra året vada i knädjupt vatten över bäcken Duncan Creek. I år gick det att passera torrskodd balanserandes på stenar. Här började loppets andra långa klättring upp till kontrollen Robinson Flat (48 km). Vägningen vid kontrollen visade att jag gått ner två kilo. Precis som förra året hade jag underskattade vätskebehovet i början. Men det oroade mig inte eftersom kontrollerna låg tätare härifrån och mycket riktigt så var vikten normal under resten av loppet.

Loppets tredje och tuffaste klättring efter 75 km underlättades av att det var några grader svalare i år. Efter 50 minuter på branta serpentinstigar väntade kontrollen Devil’s Thumb där löparna ofta vilar ganska länge. Men de två funktionärer som mötte mig tyckte att jag såg för pigg ut och förbjöd mig att sitta ner. Istället hjälpte de ivrigt mig med info, flaskpåfyllning, vätska/mat och min "drop bag" med reservsaker. Dessa fantastiska funktionärer är typiska för USA:s långa ultralopp. Till WS kommer över 1500 funktionärer från hela USA för att få vara med om stämningen. Som löpare får man verkligen en VIP-behandling.

Efter Devil’s Thumb passeras ytterligare en varm dalgång. I år kändes det lätt och jag kunde utnyttja nedförsbacken. Men ... plötsligt klagade magen och en déjà vu-känsla kom. Skulle jag tvingas bryta igen i skymningen vid Michigan Bluff? Men den tanken förträngde jag eftersom jag i övrigt var pigg. Att magen inte vill bearbeta mat är vanligt under WS och vätskekontrollerna har mycket erfarenhet av det. Bättre att offra tid nu än få värre problem senare så jag stannade vid kontrollerna Michigan Bluff och Foresthill (90 resp 100 km) för att få råd. Standardtipset var att allt skulle bli bra om jag gjorde mig av med maginnehållet, men det kände jag inte för. Jag fick istället leva på vatten, lite soppa och några kex under de följande tio timmarna. Trots det låga kaloriintaget fortsatte jag utan problem. Träningen hade gjort nytta.

WS kan delas in i flera faser. Inledningen och de varma dalgångarna är bara början. Där gör den fantastiska naturen att man inte känner att tiden går. Ett helt nytt lopp börjar vid skymningen med åtta timmars mörker där koncentrationen ligger på stigen. I pann- och ficklampans sken anar man en djup slänt till vänster så man vill inte trampa snett. Hjärnan tvingas vara alert och det är lätt att hålla sig vaken. Ibland ser man decimeterlånga tusenfotingar. Ibland dyker en förvånad hare upp. Men traktens skygga vilddjur undvek mig (skallerorm, björn, puma, prärievarg). De flesta utnyttjar möjligheten att ha en medlöpare (pacer) under loppets sista sex mil. För mig är det tvärt om. Mystiken och ensamheten under natten ger en stor del av upplevelsen. Dessutom är jag van att samla kraften innifrån.

Innan gryningen nådde jag den breda American River (125 km). Normalt vadar man över men vissa år är floden så strid att båtar används. Det var full aktivitet när jag med vätskebältet runt halsen greppade den kraftiga stålvajern som spänts över floden. Det fanns ingen tvekan. Jag ville ner i vattnet. Det är del av WS-upplevelsen. Vadandet gick lätt och de lysen (glow-sticks) som låg på botten hjälpte. Jag bestämde mig för att blåsorna jag börjat få på hälarna troligen inte skulle gilla att byta till torra skor. Värmen från den tre kilometer långa uppförsbacken efter floden fick istället torka fötterna.

Flodövergången var uppiggande kul, hjärnan var fokuserad och tankarna gick åt målet i Auburn. Jag hade nu varit ute i 23 timmar och maxtiden på 30 timmar ville ingen av oss missa. Med gryningen kom loppets tredje fas där det gäller att hålla ihop och inte förlora tid. Jag hade tidigare legat nära 30 timmarstempo men började nu få en säkerhetsmarginal. För säkerhets skull ville jag öka marginalen och jag blev överraskad att benen kunde springa så lätt när jag provade att hänga på en pacer som drog två löpare. Efter fem kilometers springande nådde jag den beryktade kontrollen Brown’s Bar som sköts av den internationella löparklubben Hash House Harriers (145 km).

Extramarginalen jag fick försvann tyvärr på den följande mer kuperade delsträckan. Men en ny möjlighet dök upp i en mycket lång och lättsprungen utförslöpa in mot kontrollen No Hands Bridge. Men priset blev att hjärnan inte tyckte att jag skulle ta ett enda springsteg till. Det slet att utför springa på framfötterna när jag omedvetet undvek att påfresta mina hälblåsor.

Efter No Hands Bridge kunde jag kosta på mig att leendes och utan stress promenera i de sista kraftiga uppförsbackarna. Jag hade 90 minuter på mig för de sista 5.5 kilometrarna. Vilken känsla att nå Placer High Schools idrottsarena och under publikens och speakerns jubel inse att benen faktiskt ville avsluta springandes. Det blev en defilering in mot den fina medaljen som hängdes runt halsen.

Jag klarade 30-timmarsgränsen med 22 minuters marginal. Även om förhållandena var bra så bröt 31% vilket är normalt men klart bättre än förra årets 48%. Senare på dagen hölls en lång prisceremoni där alla vi som klarat loppet kallades upp för att få det fina bältesspännet. De som klarat loppet under 24 timmar fick det i silver medan vi övriga fick det i brons. Fast visst har brons en fin guldlyster.

Dagen efter trivdes jag stort när jag köpte ett bälte till spännet. Dessutom hade jag fortfarande på mig armbandet med medicinsk info som man bär under loppet. Jag ville inte ta av mig det eftersom jag kom ihåg känslan från förra året när de klippte av det vid Michigan Bluff när jag bröt. På flyget hem kände en medpassagerare igen spännet och bandet. Det var en tidigare WS-deltagare som numera brukar besöka några av vätskekontrollerna för att heja. Amerikaner gillar verkligen hjältar.

Tanken var att detta skulle bli mitt sista riktigt långa lopp ... men precis som förra året grep loppet tag i mig. Ska jag satsa ett år till? Kommer man att få vada över the American River även nästa år?

Damage Report: Kroppen känns riktigt bra nu dagen efter. Eller är det önsketänkande? Går nästan obehindrat, fast jag tror är en illusion. Kanske tog jag inte ut mig tillräckligt? Men det är ju en svår balansgång mellan att optimera resultatet och att kunna njuta av loppet. Enda blåsorna jag hittade var på "ringtån" på båda fötterna och på hälen. Inga andra skavanker som jag märkt. Hälblåsorna är mindre än vad jag förvantade mig. Det kändes också under loppet att de kom senare än vanligt. Har därför tagit bort all tejp på fötterna. Känns bra. Som vanligt brukar mina fötter svälla dagarna efter loppet, men det kommer att försvinna om tre dagar. Låren (quad) protesterade inte under loppet. Tror inte benen kommer att protestera av att jag ska sitta still på flyget hem i kväll. Nöjd.

Utrustning: Den fungerade bra. Enda skillnaden mot planen var att jag skaffade ett annat par gaters innan starten. Blev ett par "Dirty Girl Gaters" som är mycket lätta att haka loss från skorna om man vill byta eller knyta om skosnörena (vilket jag gjorde). Fick också tips på ett sätt att snöra som bättre hindrar foten att glida framåt. Jag använde väldigt lite av vad jag lagt i mina drop bags. Bytte aldrig skor eller strumpor. Det enda jag gjorde med kläder var att under natten komplettera med korta överdragsbyxor och en långärmad tröja. Bytte också svettbandet som höll ena flaskan men det var mer för att det andra var smutsigt. Kikade på kläderna i morse när jag packade och de är verkligen smutsiga av allt damm.

Statistik: 270 kom i mål. 122 bröt. 100 klarade loppet under 24 timmar.

Top of page
_____________________

© 2012 Colibri Pro Development AB
www.colibri.se
Latest update October 19, 2008